Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekelskiftets finlandssvenska skalder
A v Gu 7i 7i a r Ca s t r é 7i
EKELSKIF TE T var i
Finlands kulturliv en djupt
ingripande brytningstid, och den
generation, vars ungdom
förflöt i dess andliga och politiska
atmosfär, märktes därav för livet.
Februarimanifestet 1899, som förvandlade det
länge överhängande ryska hotet till
verklighet, satte djupa spår i allas sinnen,
låt vara att de reaktioner det utlöste
icke hos alla voro av alldeles samma
art. I största allmänhet kan man säga, att
hos de äldre sorgen över fosterlandets
öde var den starkaste känslan, medan
hos de yngre hatet till Ryssland blev
den dominerande faktorn. De olika
stämningarna kunna kanske få någon
belysning av exempel på de former de iklädde
sig. Ett uttryck var en uppmaning till
Finlands alla kvinnor att kläda sig i
svart för att så visa landssorgen. Men
andra ville tvärtom trotsa denna
bekymrade nedslagenhet, som hotade att pressa
ned sinnena, och bland dem, bland de
yngre, blev Frödings »Ur Anabasis» en
av älsklingsdikterna: dikten om
Xeno-fon, som mitt under farorna och
vedermödorna bjöd sina män dansa och leka,
emedan han
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.
Det mest tryckande blev sist och slut
ligen icke det ryska våldet utan det fak
37—Ord och Bild, S4:e årg.
tum, att det egna folket icke tillräckligt
enigt och energiskt gjorde motstånd
däremot. Motsättningarna mellan olika
åskådningar i detta hänseende skärptes
under de närmaste åren alltmer. Och
allt starkare blev inom några unga
kretsar tanken, att man icke kunde och icke
fick nöja sig endast med protester och
ett »passivt motstånd», som höll sig
inom det formellt lagligas gränser, utan
att mot övervåldet måste sättas
handling, som grep till alla krigets lovliga
medel. Ur den tanken föddes den tidens
finländska aktivism, som sålunda stod i
motsättning icke blott till den politik,
som sökte ernå en kompromiss med
ryssarna, utan ock till den officiella strängt
konstitutionella motståndspolitiken. Eugen
Schaumans skott den 16 juni 1904 blev
för otaliga den befriande handling, som
sprängde en remna i himlens tryckande
grå molnhölje. Samtidigt kom det
japanska kriget Finland till hjälp, och
storstrejken i november 1905 återgav
oss för några korta år åtminstone en
del av det som 1899 berövat oss.
Aktivismen förlorade då för en tid ali
praktisk betydelse. Men från denna första
aktivism från sekelskiftet gå klara linjer
till den aktivism, som under
världskriget förde finländska ynglingar i de tyska
jägarnas led, ynglingar som sedan
bildade stamtruppen i Finlands vita
befrielsehär.
Detta är det stora politiska
perspektivet på dessa år. Men också i flera
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
