Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekelskiftets fin la n dssvenska skalder
samlingen av 1901, med förtröstan till
det svenska mindretalet och tillropade
det svenska språket:
Din tid går ut. Vad mer! Den slagna skara,
som bär mot undergången ditt standar,
skall minnas, vad din sång för Norden var,
och stupa för att detta land försvara.
Han lever bland Nylands svenska
allmoge, den som sökte sig till den
folkhögskola vars föreståndare Mörne var,
hans diktning knytes vid stranden och
vid havet, hans prosaböcker handla om
svenska fiskare och utskärsbor, och tron
på Finlands svenskar bevarar han
genom alla skiften. Under de rödas
härjningar hösten 1917 skriver han i dikten
»Den stora ofreden» rader till Finland,
i vilka man återfinnner tanken från den
ett och ett halvt decennium äldre >•
Höstkväll på skäret»:
Söner, som du föga älskar,
trotsa ditt öde,
värna din ära.
Ej av kärlek,
ty kärlekens källsprång är bottenfruset.
Ej av kamplystnad,
ty kamplustens flamma är slocknad.
I trohet blott
mot svenskarnas heliga lag
att land skall byggas
på vankfri heder:
livets grund i evig tid!
Så har Mörne varit en av dem, som
väckt och eggat, som störtat sig in i
de strider han känt som sina och
kämpat för de ideal han älskat. Det ligger
bakom hans dikt en stark fond av vilja.
Han har icke slagit sig till ro med det
som av naturen och ödet varit honom
beskärt, han har velat kämpa sig fram,
själv forma sitt väsen och giva sin bana
dess riktning. Han var icke född till
havets skald — han föddes långt i
inlandet, i Kuopio, och när hans
barndoms naturintryck tränga sig fram, är
det ödemarksträsk med vita näckrosor
under gröna björkar han tänker på.
Men han har blivit skärgårdens och
kustlandets skald. Helt och hållet har
han dock aldrig besegrat den dubbelhet
i sitt väsen, som därav fötts. Han kan
ännu känna dragningen till det inland,
som icke mer är hans land:
Inland, inland,
blida drömmerska, som stormar söver,
du har tonerna min själ behöver,
skogens trollmakt, ängens poesi!
Och hans svenskhet utesluter icke
känslan för hela fosterlandet, som för honom
liksom för Gripenberg tecknar sig som
ödemarkslandet:
0 öde lär mig att lyssna till
mitt eget hjärtas slag!
Allt närmare, klarare klingar en ton
1 blodets djupa sång.
Allt kärare blir mig den frusna mon,
där min ätt slog rot en gång. —
Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.
Ju mer åren gå, ju mer besvikelserna
över det som händer i den yttre
världen hopas i hans sinne, desto starkare
vaknar emellertid hos honom längtan
efter den stilla, lugna lycka han en gång
ägt och hållit kär, den lycka som gav
hans första dikter en grundton. Och
småningom återvinner ban, då stridens
brus kring honom tystnar, något av dess
frid, om ock hans sinne nu efter allt
vad det genomgått är ett annat, höljt
som det är av tung, ödslig ensamhet.
Denna stilla frid ger hans senaste
diktning några av dess djupaste toner:
Ensam under fästet
vandrar jag och sjunger.
Utan mått och utan ände
är min längtans hunger.
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
