Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Abu-l-Ala från Maarra. Av Axel Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Moberg
hålla sig så fri som möjligt från den
värld, i vilken han kastats in. Ju mindre
han äger där eller eljest fäster sitt
hjärta vid, dess mindre har han att
förlora, ju mindre han där behöver, dess
lättare finner han det nödvändiga. Ju
mindre han begär eller hoppas av livet,
dess mindre blir han besviken på det,
och ju mindre han förstår av det, dess
mindre tynger det honom:
Den lider minst av ödets slängar
som saknar båd’ förstånd och pängar.
Med en sådan uppfattning av
människorna och livet är det icke så lätt att
motivera eller ens försvara den iver
Abu-1-Ala lägger i öppen dag att öppna
människornas ögon för vad livet egentligen är.
leke mycket mera konsekvent är kanske
i grund och botten den moraliska patos
med vilken han drager i härnad mot allt
vad han ser omkring sig av lögn och
hyckleri, av själviskhet och förtryck.
Men det är här icke mycket fråga om
konsekvens. En väl grundad
tankebyggnad är det man minst av allt har att
vänta hos Abu-l-Ala. Han tänkte med
hjärtat och samvetet. Vad han tänkte,
det var vad han kände för sina
medmänniskor, som med honom ledo livets
hårdhet. Vad ont och hårt och vrångt
han såg, det hatade han. Och sitt hat
det måste han giva utlopp. Så blir han
till samhällskritiker. Särskilt är det två
grupper av människor som därvid råka
illa ut för honom, de makthavande och
»prästerna». Vad de förra beträffar, så
har österländskt samhällsstyre varit en
visa för Europa sedan urminnes tider.
Nu kommer därtill, att den
muhammedanska staten på Abu-1-Ala’s tid var
stadd i ett redan långt gånget
upplösningstillstånd. Den fasta handen från
ovan saknades alldeles, och de lokala,
mer eller mindre självständiga, i varje
fall otillräckligt övervakade emirerna
hade fritt spel med sina underlydande.
Resultatet blev detsamma som i så många
andra samhällen, medeltida eller icke,
österländska eller icke. Och Abu-l-Ala
hade blott allt för mycket fog för sina
utfall mot de mäktigas hänsynslösa
förtryck, deras utpressningar och deras
utsvävningar, deras övergrepp och vålds-’
regemente.
Vad åter angår »prästerna», så är här
att säga hurusom islam ju alldeles icke
har några präster i egentlig mening.
Snarare skulle man kanske kalla dem,
som här äro i fråga, »teologer», såsom
i de följande översättningarna någon
gång sker. Men icke heller denna
beteckning är tillfredsställande. Det är
visserligen fråga om sådana som ägnat sig
åt studiet av den muhammedanska
teologien, men då denna omfattar också
den muhammedanska rätten, så äro de
på en gång teologer och rättslärde. I
den senare egenskapen fungera de som
domare — långt ifrån omutliga —,
och i båda ha de en betydelse för
folkmassornas tänkesätt och i det dagliga
livet, som motsvarar på en gång
prästens och advokatens. Att ställningen
kunde göras lönande, var icke
Abu-1-Ala’s upptäckt. Många hade gjort
samma erfarenhet som den lycklige imamen
Abu Jussuf i en Ulspegelhistoria, som
bland många andra trängt in i Tusen
och en natts sagosamling. Den utmärkte
kalifen Harun ar-raschid hade råkat
förälska sig i en skön slavinna och ville nu
arrangera ett regelrätt bröllop. Men
ärendet var brådskande, och historien rör
sig nu om alla de advokatknep som den
smidige imamen måste begagna för att
möjliggöra ett lagligt giftermål redan
samma dag. Naturligtvis lyckas han till
sist klara alla svårigheter och blir
rikligen belönad. Hemkommen med sitt
»advokatarvode» utbrister han belåten
med en till svenska oöversättlig vänd-
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
