Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giovanni Pa p in i
Papini äro de av stort intresse. Frappant
är att de i så stor utsträckning behandla
ett och samma tema, vilket karakteriseras
redan av titlarna: »Jag vill ej längre vara
den jag är», »Mannen som icke kunde
vara kejsare», »Mannen som tappat bort
sig själv», »Elegi över det som aldrig
varit», »Sin egen fånge», »Den som icke
kunde älska» etc. etc. Historier om män
som drömma och tänka i stället för att
handla, som leva i det förflutna eller det
kommande och aldrig hålla fast det
närvarande, aldrig nå kontakt med
verkligheten och gemenskap med andra, ständigt
hetsas vidare i en hopplös jakt efter sig
själva.
Det är sin egen otillfredsställda
handlingslust och ödsliga ensamhet Papini här
biktar. Han lider av att känna sig ensam
och oförstådd, och dock vill han vara
ensam. Han vill vara lärare och ledare, men
han avskyr att ha lärjungar. Han säger
själv, att han är sänd att väcka andra,
men han vill ej att de han väckt skola
bli hans följeslagare. Papini har redan som
helt ung en mycket stor beläsenhet, och
han tror att denna frigjort honom från de
fördomar, varav andra förblindas. Han
talar ofta om, att han ser klarare än andra,
och att det därför är hans mission att rycka
bort skygglapparna från deras ögon och
riva ned de skymmande murarna och
stängslen. Papini har som ung den hos
autodidakten ej ovanliga tron på att
självlärdom i och för sig är liktydig med
originalitet och mångläseri detsamma som
djärvhet och vidsynthet. I själva verket är hans
beläsenhet om också, som sagt, vidsträckt
dock mycket ytlig. Han är för otålig och
för utåtriktad. Han sträcker sig ständigt
efter något annat än det han har. Han
fördjupar sig aldrig på allvar. Han river
ned, men han kan sedan ej bygga upp. I
ett ögonblick av uppriktighet kallar han
sig själv »den blinde lotsen» — och med
allt skäl. Han vet ej själv vart han skall
styra hän med dem han kallat ombord,
vilken kurs han skall följa. Han vill
frammana hos andra den oro, som bränner
honom själv, få dem att känna missnöje
med sitt nuvarande tillstånd och längta
efter något annat och högre, men han vill
och kan ej giva dem råd och anvisningar
om hur de skola realisera sin längtan.
Och han vill framförallt ej att de skola
39 — Ord och Bild. 3‡:e årg. ~6og
gå samma vägar som han själv. »Mina
lärjungar äro icke de som följa mina ord»,
säger Papini.
Bakom denna otåliga ombytlighet, detta
jagande efter det nyaste nya, detta
övermod, denna ängslan för att ej känna sig
fri och obunden, ligger inre svaghet och
osäkerhet. Papini anfaller därför att han
är rädd för att själv bli anfallen. Han
skjuter följeslagare ifrån sig, därför att
han själv aldrig känner sig säker och
övertygad, aldrig har en verklig tro att
förkunna. Det har med rätta sagts om många
av Papinis alster från denna period, att de
äro enbart formella bravurstycken, senfödda
ättlingar av 1600-talets retorik. Papini kan
improvisera över snart sagt vad som helst
och när som helst. Det är hans styrka,
men det är också hans svaghet. Han kan
snabbt och träffande ge en karakteristik,
i få och klara ord samla kärnan av ett
system. Men hans paradoxer äro ofta tomma
och hans självständiga insats alltför torftig.
Analyserna äro alltför schematiska och
mekaniska. De verka i första ögonblicket
beslickande, men de äro ej övertygande.
Man märker, då man lyssnar bättre, att
författaren själv är så likgiltig för vad han
säger, så trött och utled på sitt rolösa jäkt.
Denna trötthet och leda når sin
höjdpunkt i den bok varmed Papini för sista
gången söker med dialektikens hjälp nå
fram till visshet: L’ Altra meta. Den börjar
visserligen med en* av hans gällaste
stridsfanfarer. »Bland så många som upprepa
och lappa ihop döpta sanningar, bland
så många huvuden, som tänka som ett enda
huvud, bland så många hjärnor, som
arbeta som en enda hjärna, bland så många
människor, som endast vilja gå rakt fram
på den rakaste vägen, är det dock
nödvändigt att det finns en Mefistofeles, som
svarar nej för varje ja, som vid
morgongryningen ger en påminnelse om natten,
som förstör, slår omkull och vänder upp och
ner för att därigenom möjliggöra nya
anordningar. En enda är ej för mycket. I allt
detta allvar ett enda leende, i ali denna
trygghet ett enda alarmrop, i ali denna
glädje över lycka och framsteg ett
hånskratt för att kväva en snyftning.» Men
denna snyftning kan Papini dock ej hålla
tillbaka. Med en överflödande mängd citat
och en arrogans, som är större än
någonsin för han till torgs sin mefistofeliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
