Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giin hi Id Bergh
Den består av en rad kapitel, eller artiklar
kanske snarare, vilkas inbördes
sammanhang är ofantligt löst och vilka ofta nog
även vart och ett för sig sönderfalla i
partier, som äro nog så oberoende av
varandra. Det finns t. ex. ett kapitel om
Car-ducci som professor. Papini börjar med att
definiera en professor i allmänhet, varvid
han sin vana trogen gjuter sitt förakts
skålar över vetenskapen i allmänhet och
dess tjänare i synnerhet. Till sist gör han
så en analys av Carducci som lärare, en
analys som icke har mycket samband
med kapitlets ingress. Ett annat kapitel
begynner med en rolig, fullt fristående
karakteristik av lejonet, med anledning av att
Carducci brukar kallas lejonet från Maremmerna.
Ett tredje har till inledning en betagande
skildring av de toskanska
konsthantverkarnas liv. Den är ett mästerverk alltigenom,
och Papini har själv med fog valt ut den
till att representera sin konst i den antologi,
Poeti d’Oggi, han tillsammans med
Pan-crazi gav ut 1919. Men där, uttagen ur sitt
sammanhang, bevisar den bättre än
någonsin att de olika partierna i »L’Uomo
Carducci» likt stenarna i en etruskisk mur
fogats samman utan förbindningsmedel.
Det sista kapitlet är benämnt: Il mio
Carducci, en titel, som egentligen
tillkommer boken i dess helhet. Papini låter sig
som alltid ledas helt av sitt psykologiska
intresse. Om Carduccis konstnärsgärning får
man veta hart när intet, ty det är icke
Carducci i allmänhet han analyserar utan de
egenskaper varmed Carducci haft betydelse
för honom, Papini själv, och blivit honom
kär. Carducci hör, som sagt, till dem
Papini studerat i Bulciano, men känt och
älskat honom har han gjort långt
dessförinnan. Ett av de första diktverk som
berusade honom som barn var »L’Inno a
Satana» och en av de första böcker han
snokade fram på hemmets vind var
»Con-fessioni e battaglie». Papini har ofta talat
om att i synnerhet denna sista bok
betytt oerhört för hans utveckling och att
han betraktar sina egna litterära essayer
som direkta avläggare till Carduccis
diatri-ber. Det ligger honom därför mer än något
annat om hjärtat att belysa sitt samband
med sin ungdoms lärare och bevisa att
han är, vad han kallar, »en äkta och lydig
Carducciano».
Även denna bok blir så ett bidrag
till Papinis självbiografi, och sannerligen
ej det minst viktiga. Kanske får man ej
ens i Un uomo finito veta så mycket om
Papini som här. Av alldeles särskilt intresse
är det därvidlag att se vad han säger om
Carduccis — och sin egen — uppfattning
av kritikerns plikt. Carducci har ofta
klandrats för den hänsynslöshet varmed han
svängde sin kritiska färla. Papini förklarar
emellertid att han för sin del anser denna
brutala uppriktighet vara Carduccis största
förtjänst. »Jag däremot — se vad jag är
gammalmodig och omodern ■— finner ett
utomordentligt behag i dessa strider. Det
bereder mig en outsäglig fröjd att läsa
dem och att skriva dem. Och till min
kärlek för Carducci bidrar — varför skulle
jag dölja det — i hög grad min beundran
för hans lust att anfalla och anfallas, för
hans aktningsvärda dårskap att alltid säga
sanningen, om den också var aldrig så
misshaglig och säga den rent ut utan
förmildrande omsvep och med det bestämda
syftet att göra slut på motståndaren och
skratta på hans bekostnad. Jag anser,
liksom Carducci, att då någon kan skriva och
tänka och ser en annan skriva illa och
tänka ändå sämre, så har han plikt och
rätt att traktera denne med sparkar. Det
blir offrets sak att svara, ifall det anser
att slagen varit orättvisa och om det har
något att säga. En begåvad man har den
heliga plikten att när helst han kan utföra
sitt arbete för andlig renlighet.»
Efter »L’Uomo Carducci» är det en kort
paus i Papinis produktion. Visserliger ger
han samma år ut en annan bok,
Testimo-nianze, och året därpå ännu en, L’ Esperienza
futurista, men bägge dessa böcker bestå
som så många av de föregående nästan
uteslutande av tidigare annorstädes
publicerade essayer och artiklar. Även som
medarbetare i de periodiska publikationer
vari han plägat skriva är Papini dessa år,
1918—20, föga produktiv. I mars 1921
bryter han så sin tystnad och framlägger
sitt hittills största och numera världsberömda
arbete, Storia di Cristo.
Med »Storia di Cristo» börjar han en ny
period, den tredje, ehuruväl en period
som ej är så skaipt skild från de
föregående som det ofta gjorts gällande. Ty
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
