Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giov a ii ni Pap in i
intresset för religiösa spörsmål är
ingalunda nytt för Papini, det möter man i så
gott som alla hans böcker alltifrån »Il
Crepuscolo dei filosofi». Och om han också
i denna tidigare produktion ofta förklarar
sig vara ateist och ofta gör uttalanden
som mer än väl styrka detta påstående,
så bekänner han samtidigt, kanske ej
alltid lika direkt men betydligt oftare, sin
vördnad för religionen och sin längtan
efter medlemskap uti kyrkan. Då Papini
1922, alltså efter omvändelsen, ger ut en
ny upplaga av »L’Altra metà», berättar han
i. det för denna edition nyskrivna företalet,
att han vid omläsning av boken funnit den
ej alis så fjärran från sin nuvarande
åskådning som han trott den vara. »Jag har
märkt», säger han själv förundrad, »att
den kristna tron alldeles ej är förbisedd
eller föraktad — —- — att mina anfall
på vetenskapen eller filosofiens lättvindiga
konstruktioner ständigt åtföljas av
hänvisningar till den kristna filosofiens dogmer
och den kristna mystikens erfarenheter.»
Visserligen är väl »L’Altra metà» den av
Papinis böcker, som tydligast förebådar
hans omvändelse, det verkar underligt
symboliskt nu efteråt att se att slutsidornas
förtvivlade rop efter tro daterats »Johannes
förelöparens dag», men hade han läst om också
sina andra böcker, hade han, åtminstone i
fråga om många av dem, kunnat göra
liknande konstateranden. De äro i regel långt
mindre religionsfientliga än de i första
ögonblicket synas vara. Och de ställa
ständigt upp kristendomen som det evigt
strålande ljuset gentemot filosofiens irrbloss.
Papini har ju under den synpunkten alltid
varit »katolik», att han alltid trott på
möjligheten att kunna av andra mottaga
sanningen färdig och absolut, giltig alltid och
för alla. Det är fullt logiskt att han
oupphörligt vänder sig mot religionen som mot
det enda, som kan ge verklig hjälp. Då
Croce t. ex. en gång sagt att religionen
är en förskola till filosofien, tar Papini
hetsigt till försvar för religionens
självständighet och förklarar: »Det har alltid givits
människor, som varken varit alldagliga eller
obegåvade, vilka icke funnit i filosofien
vad denna utlovat och som i stället på nytt
tagit i sin hand en liten tarvlig bok och
böjt sitt huvud för att lyssna till en fattig
timmermansson från Galileen.» (1908.) Och
en annan gång säger han: »Det finns ting
om livet efter döden och världens
uppkomst vilka vi mer än något annat skulle
vilja få kunskap om och om vilka, huru
mycket vi än prata i kapp, varken vår
vetenskap eller vår filosofi kan säga något
som duger. Det är för att svara på sådana
spörsmål som religionen blivit till,
religionen som skänker något bättre än bevis:
skänker visshet.» (1912.)
Papini har vidare en stor beundran för
den katolska dogmbyggnaden och, kanske
ännu mer, för den katolska kyrkans fasta
organisation, »detta underbara mästerverk»,
som han plägar kalla den. Det kan synas
förbryllande, men denne otålige
oppositionsman, som icke vill tåla några band, talar
allt emellanåt om »den ädla och svåra
konsten att lyda» och apoteoserar ofta
disciplinens betydelse. Liksom så många som
sakna inre jämvikt längtar Papini i
hemlighet efter att få böja sig för en auktoritet.
Hans övermod är blott en mask för
svaghet, och det är lätt att se att han i vissa
stunder ej begär bättre än att ty till en
annans stöd. Han längtar också efter
gemenskap med andra, efter medlemskap i en
menighet. Det blir honom allt svårare att
känna sig ensam och utestängd från
verkligheten.
Denna ensamhetskänsla förvärras genom
kriget. Papini var då detta bröt ut
inrullerad bland futuristerna, fascisternas
litterära föregångare. Sitt temperament och sin
dåvarande åskådning trogen kämpade han
ivrigt för Italiens intervention. I en följd
artiklar, i bokform utgivna med titeln La
paga del sabato (1918) apoteoserade han
kriget som ett medel till moralisk rening
och hudflängde den »fega och osedliga»
pacifismen. Men hans entusiasm svalnade
ganska snart och byttes i stället i ångest.
Han såg nu endast krigets fasor och elände.
Hans glädje över segern förtogs helt av
oro för efterkrigstidens kaos och av harm
över fredens orättvisor. Samtidigt kände
han sig mer isolerad än någonsin,
oförmögen som han varit att personligen ge en
tribut till striden. Det är då Papini
äntligen kastar sig i kyrkans armar. Han har
själv berättat att det är en tanke, som åren
före omvändelsen ej släpper honom, den
nämligen att kriget ej skulle inträffat om
verkligen kristendomens bud blivit följda
och att det enda medlet till att skapa den
fred varefter Europa törstar är att arbeta
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
