Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Bergh
för att dess folk bliva kristna ej blott till
namnet.
Kristus har blivit förrådd och förglömd,
säger Papini. Aldrig har en tid, enligt hans
mening, varit i större behov av Kristus
och aldrig stått honom mera fjärran. Det
är därför Papini i samma stund han själv
funnit Kristus åter, beslutar sig att ägna
sitt liv åt att »försvara» honom och
»påminna» om honom. Och den första frukten
av detta beslut är »Storia di Cristo».
Det är betecknande att Papini genast
griper efter det största och svåraste ämnet.
Det är också betecknande att han skyndar
att förklara att hans bok avser att vara något
olikt allt annat. Den skall vara, säger
Papini i inledningen, »en levande bok, som
kan göra den ständigt levande Kristus
levande i de levandes ögon». Den skall,
med andra ord, återberätta evangeliernas
berättelser, vilkas okonstlade skönhet nutida
läsare så sällan förstå, och återberätta dem,
ej som man hittills brukat i en jämmerlig
och uppstyltad stil, som mera avskräcker
än lockar, utan på ett modernt språk, som
kan förstås av alla och med en konstnärlig
fulländning, som kan fånga även den
likgiltiges och den förströddes intresse.
Det är i det syftet Papini brukar icke
blott vardagens språk, utan även med flit
väljer djärva och våldsamma uttryck,
realistiska liknelser och färgstarka bilder. I
språkets karaktär ligger styrkan i »Storia di
Cristo». Det är förunderligt vad denne store
konstnär får det gamla och välbekanta att
synas nytt och ohört, det halvförglömda
att stiga upp med friska färger igen. Gång
på gång är man frestad att på Papini själv
tillämpa de ord varmed denne
karakteriserar det intryck som Jesu ord gjorde på
hans samtid: »Den gamla texten blev
plötsligt helt förändrad. Den blev strålande klar
och ryckte alla in på livet. Den föreföll
som en ny sanning, en upptäckt som de
själva hade gjort, ett tal som de hörde
för första gången. Orden, som vissnat och
skrumpnat av ålder och nötning, fingo åter
liv och färg. En ny sol förgyllde varje
stavelse. De gamla orden blevo friska ord,
liksom myntade just i det ögonblicket, de
lyste i allas ögon som en plötslig
uppenbarelse.»
Det finns många lysande partier i »Storia
di Cristo». Ett sådant är t. ex. i
begynnelsen de sidor där Papini skildrar patriar-
kernas tåg genom öknen. Ett annat är
kapitlet, I pescatori, vari förtäljes om huru
Jesus väljer sina första lärjungar. Ett tredje
La peccatrice, berättelsen om Maria
Magdalena. Utomordentlig är också
framställningen av Kristus inför Pontius Pilatus. Den
är gjord med sällsynt dramatisk kraft,
gestalterna teckna sig skarpt och klart och
replikerna falla som hugg.
Landskapsbeskrivningarna äro i regel fulländade. Liksom
hos de gamla helgonmålarna är naturen
ständigt närvarande, man ser alltid ut över
träd och blånande berg. Toscanas
visserligen och ej Galileens, men även däri
följer ju Papini sitt hemlands mästare, och
liksom de målar han med underbart sköna
färger.
Dock står ej allt i »Storia di Cristo» på
samma höga plan. Stilen har, allmänt taget,
ej samma fasta hållning som språket i
»Cento pagine» och »L’Uomo Carducci».
Papini blir ofta alltför mångordig och han
återfaller i sin ungdoms vana att på
varandra hopa synonymer i halsbrytande
mängd. Ibland går han för långt i sin
iver att skriva modernt, plötsligt blir tonen
för gäll och färgen alltför brutal. Vidare
har »Storia di Cristo» samma egenart som
»L’Uomo Carducci». Kapitlen fogas det
ena till det andra utan inre och
nödvändigt samband. »L’Uomo Carducci» är en
serie artiklar. »Storia di Cristo» är en
följd predikningar, mer konstnärligt
formade, det är sant, men i det sätt varpå
de amplifiera bibelställena ofantligt
påminnande om dem man kan höra varje
söndag i italienska lantkyrkor.
»Storia di Cristo» har en annan likhet med
»L’Uomo Carducci». Bäst är också här
ramen kring huvudgestalten, bipersonerna rista
sig in i ens minne med långt större skärpa
än Kristus själv. Han blir, alla Papinis
ansträngningar till trots, underligt blek och
livlös. En vacker staty, ej levande,
kämpande, lidande. Och dock är det
framförallt som stridsman Papini velat skildra
honom. Det betydelsefulla hos Kristus är,
enligt Papini, att han är en paradoxmakare,
en radikal omstörtare, en revolutionär. En
som opponerar mot gängse seder och
hänsynslöst bryter ned mängdens idoler.
Papini har snuddat vid denna »upptäckt»
redan i «L’Altra metà», det sätt varpå han
i »Storia di Cristo» utvecklar sin tes är ett
nytt bevis för att en omvändelse i regel
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
