Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Georg Nordensvan. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La u r i n
tilleristerna bl. a. Magister Blackstadius.
I vissa och kanske ej i så få fall fanns
det mera kultur förr i tiden, och en
teaterintresserad blir särskilt varm om
hjärtat, när han hör hur engelska
matroser i början av 1600-talet ombord spelade
Hamlet eller att på 1860-talet
stockholmska artillerister hängde upp sina hjälmar
med den lampborstliknande böjda
hjälmprydnaden, som vi äldre stockholmare
minnas, och började agera
Blanche-figurer.
Som tioårig var han med om en
premiär, som litet var av oss skulle
avundas honom, d. v. s. de som ej bli äldre
på kuppen, nämligen Nationalmusei
invigning. Nordensvan har i hela sitt liv
varit yngre därigenom att han är född
i december. Vi ana oss till något av
stämningen, då vi se på bilden i 1866
års årgång av Ny illustrerad tidning.
Nordensvan var då ännu ej blaserad på
utställningar, och suckade ej ännu: ingen
ända är på att måla tavlor, och många
utställningar göra kroppen trött. Det
skulle dröja nära ett halvt sekel till dess
han skulle, om också med mera
urskill-ning, högakta düsseldorfarna lika mycket
som då. Elvaårig blev han tjusad av
Riddar Blåskägg-premiären, i sin oskuld
föga anande att den vackra och lustiga
ofifenbachska operetten i svenska
riksdagen skulle anses otillbörlig också för
sjuttioåriga.
Bland de barndomsminnen han särskilt
höll kära voro de från Finland, besöken
hos de finska fränderna, och han erinrar
sig en resa i vagn från Jakobstad till
Tavastehus, där han erfor historiska
vördnadskänslor vid Lappo.
Hans skola, Lyceum, låg vid
Mästersamuelsgatan i det hus, där det
Bonnierska förlaget haft sina lokaler och där
han sedan fick sin kanske bästa bok,
»Svensk konst och svenska konstnärer»,
förlagd. Här vid Lyceum hade några
år förut Strindberg studerat. Likheten
mellan de två bestod väl snarast i att
de läste teaterpjäser och voro roade
eller rättare sagt tjusade av teatern.
Roligare än alla andra lekar var för
skolynglingen Nordensvan Folkungalek,
då Swartz på ett gripande vis spelade
kung Birger. Men lika roligt hade
Georg kanske då han själv var med i
fackeltåget vid den ryktbara avtäckningen
av Molins Karl XII:s-staty, och då de
odemokratiska anordningarna med
läktarna gjorde den av Nordensvan då så
högt beundrade August Blanche till den
grad upprörd, att han fick slag.
Nordensvan började vid ett mycket
tidigt stadium med dramatik och skrev
i tre akter på en och en halv sida i en
skolskrivbok »Adam och Eva», samt
därpå »Carl och Christina», ett litet
dramatiskt utkast, som han själv fann
vara »så romantiskt och dumt», att han
refuserade det vid sin egen teater.
Slutligen fick han i sjätte klassen en
resebeskrivning från Dalarna intagen i
tidskriften »Förr och nu», och han
tecknade i denna ur minnet det inre av
Ornässtugan. Han återfann bilden med
lättförklarlig stolthet och rörelse i den
på Linnströms förlag på 1870-talet
utgivna Montelius-Hildebrand-Alin m. fl.,
Sveriges historia. Efter studentexamen,
som Nordensvan tog 1874, gick han
igenom Karlberg, där han avlade
teoretisk officersexamen, men hans svaga
bröst hindrade honom — man kan säga
lyckligtvis — från att bli officer. Från
1877 till 1882 gick han på
Konstakademien i Stockholm och fick där utom
särdeles nyttiga tekniska kunskaper i
målning, som sedan kommo honom till
stor nytta i hans konsthistoriska och
konstkritiska verksamhet, vissheten om
att han ej var ämnad till konstnär.
Blygsam intill självförnekelse, hade han
samtidigt ansett sig ha vunnit visshet om
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
