Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Irländska dikter. Översättning av Erik Palmstierna - Till Morfydd. Av Lionel Johnson - I vallmofältet. Av James Stephens - Tidens fullbordan. Av James Stephens - Barnlös. Av Patrick Colum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Irländska dikter
»O, säg vad är vinden?
och säg vad är havet?
Ditt öga jag ser.»
Från väster är vinden,
åt väster är havet,
där solstrimman ler:
»O, säg vad är vinden?
och säg vad är havet?
Ditt öga jag ser».
Kall, kall blåser vinden,
vilt, vilt vräker havet,
solen går ner:
»O, säg vad är vinden?
och säg vad är havet?
Ditt öga jag ser.»
I nattliga vinden,
å nattsvarta havet
ropas alltmer:
»O, säg vad är vinden?
och säg vad är havet?
så kall blåser vinden,
så vilt vräker havet.
O, bara Ditt öga jag ser!»
1 vallmofältet
Av James Stephens
Tok-Patsy, som i gräset låg,
Sa’ mig att han varje morgon såg
en ängel över himlen gå;
från sollyst molnkant plär han strö
åt alla håll, vart han kan nå
bland åkersäden, vallmofrö:
»Och sedan änglar skynda till», sa’ han,
»att se, i sol’n, hur vallmon lyser grann».
»Men vallmon, den är djävulsådd»,
sa’ jag. Han log åt mig som missförstådd:
»Nej,» sa’ han, »djävulen vet ingenting
om blommorna, som strös
på äng och åker, runt omkring
i dikesren och mossväxt rös.
Han skapar ingen blomsterprakt,
blott pengar har han i sin makt.
Och så han sträckte sina ben
och rulla’ runt och bara flen.
Han sparkade och tjöt av skratt
och sa’ han var en liten pys;
när solen sken och det var glatt
han ville inte tas till bys.
Han sprang och skratta’ åt ett bi
och dansa’ högt av tokeri.
Tidens fullbordan
Av James Stephens
På en rostig järn-tron, gömd
bortom stjärnerymdens slut,
såg jag Satan sitta glömd;
trött och åldrad såg han ut,
ty hans verk var gjort, och han
ro för evigheten fann.
Men från solens ljushav steg
dit med bud hans Vän och Far:
»Lyktad är din mödas väg,
flydda fiendskapens dar.»
Och till Paradisets port
skredo de, som förr de gjort.
Gabriel, ej längre vred,
Uriel, som glömt sitt spjut,
Raphael kom vingsnabbt ned.
Cherubini i sång brast ut:
»Nu skall som i forna dar
Morgonstjärnan stråla klar.»
Anm.: Uti »The Hill of Vision», där denna dikt
publicerats, har slutet ett annat innehåll:
»Och han fick sin plats bredvid
En, som korsfästs på sin tid.»
Den här ovan återgivna texten är emellertid den
ursprungliga, vilken Stephens själv glömt bort, men
som bevarats av en vän till honom och lämnats
mig.
Barnlös
Av Patrick Coltim
Vildduvor hörde jag kuttra
och prassla i sitt bo.
Kuttret var ömt som en moders,
när barnet läggs till ro.
»Vildduvor, sluta att kuttra!»
— En snyftning hördes nyss.
»Vildduvor, hållen er tysta!»
— En barnlös kvinna lyss.
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
