Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Irländska dikter. Översättning av Erik Palmstierna - En säckpipa. Av Seumas O’Sullivan - Ode. Av O’Shaughnessy - Allhelgonanatt. Av Dora Sigerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Palmstierna
En säckpipa
Av Seumas O’Sullivan
En säckpipa mitt på gatan idag
gav ton, och vi med musikens virvlande slag
for iväg! — Fönster och dörrar slogs upp;
på gatan vi möttes en brokig trupp,
hela kvarteret i munter grupp:
män ifrån verkstad och bod,
kvinnor i rödrutig underkjol stod,
bara små fötter, frusna och blå,
mot lyckolandet sågs dansande gå.
Det var glädje och liv över lag
en halvtimmes tid på gatan idag.
Ode
Av O’Shaughnessy
Det är vi som göra musiken,
vi drömmare, fångna i dröm,
som irra kring ödsliga viken
och grubbla vid bortglömd ström.
Världsförgätna och världsfrånvända,
som bleka månen ser,
men också kraften till det som skall hända,
och anden i det som sker.
Med visor som odödligt klinga,
Vi grunden till världsstäder lagt;
med sagodikter vi bringa
till rikena ära och prakt.
En man med vision kan svinga
sig upp, om han vill, på en konungatron,
och tre ett välde betvinga
med en takt, en nyväckt ton.
I tider skymda av sagan
och täckta av seklernas damm
vi Niniveh byggt med vår klagan
och Babel självt med vårt glam.
Vi slog dem i grus med en sägen
om gammalt som bytes till nytt —
ty en dröm är var tid, sin egen,
som födes av den som flytt.
Allhelgonanatt
Av Dora Sigerson
O, Mor, Mor, spiseln var prydd, hans stol ställd fram och bordet dukat vitt.
Jag bad till Vår Fru den stund, Döden öppnar sin sorgport och de döda vandra fritt.
En hund tjöt länge nere i gränd och en sällsam vind mot rutan slog.
Jag nämnde hans namn, ljuset flämtade till, en hand i dörrklinkan tog.
Deelish!1 Deelish! Jag bara gråter — mig aldrig förlåter att jag blev skrämd, när jag såg Dig igen.
Jag bad honom hit, han kom spöklikt vit och jag var rädd att möta min vän.
O, Mor, Mor, i tårar dränkte jag sorgtyngda timmar av året som flytt,
i väntan på dag, då hans anletsdrag med Guds hjälp jag kan se och höra hans stämma på nytt.
Den stol jag ställt fram, torkad från damm, han tog där han kom från okänd sky
i de dödas land. När han så grep min hand och jag läste sorg i hans tysta blick, ville jag fly,
vek undan och slöt mina ögon skyggt; intill spiseln tryckt, jag kunde ej säga ett ord.
Vad glädje fick han vid brasan, som brann? Han åt ej en bit från vårt bord.
Deelish! Deelish! Jag bara gråter — mig aldrig förlåter att jag blev skrämd, när jag såg Dig igen.
Han sköt undan sin stol, när ungtuppen gol — och jag som var rädd att möta min vän.
E. P
1 Älskling.
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
