Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Aurea mediocritas. Med anledning av en biografi över Robinson-Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aure a me di o cr it a s
på Lövingsborg. På så sätt fick Feilitzen
den intimaste anknytning till den litterära
guldålderns Uppsalaromantik.
Han mottog inte detta arv kritiklöst,
ty han hade tagit del av den revision av
romantiken som Paludan-Muller och
Kierkegaard verkställt i Danmark. Men om han
ställdes mellan Oehlenschläger och
Ingemann samt dessas nyktre kritiker J. L.
Heiberg, så valde han att ansluta sig till
de båda förstnämnda. Om Heiberg säger
han, med en hos honom mera ovanlig skärpa,
att han »gjort danska vitterheten mer ogagn
än gagn, gjort rutinen och medelmåttan
till fäderneslandets tvenne sånggudinnor,
instängande de andra nio i någon asyl för
sinnessjuka». Mot romantikernas arga
vedersakare i vårt land, allt ifrån Anders Fryxell
till Strindberg, reagerade han också starkt.
Delvis till följd av sitt intima samband
med äldre litterära traditioner, dels också
på grund av sina fria studier i den
lantliga ensamheten, verkar Feilitzen ovanligt
litet instängd av sin tidsålders tycken och
intressen. Med »det unga Sverige»
uppskattade han den nya dansk-norska
litteraturen, och han överskattade Ibsen. Men
han fann det i alla fall angeläget att varna
sina landsmän för att ständigt ta
norrmännen till förebilder. Dessa skriva nämligen
gärna, säger han, »från ett slags
norskpuritansk och allmogeartad förutsättning
av enkelt hjärtelag, som det kanske icke
skulle visa sig verksamt för oss att
adoptera, även i fall vi kunde det». I stället
visade han våra författare till ryssarna och
engelsmännen. Att han av de förra satte
Turgenjev främst är i och för sig inte så
märkvärdigt, ty det gjorde man allmänt
vid denna tid. Men för honom föll det
sig naturligare än för de flesta att fästa
sig vid den som skrivit »En jägares
dagbok» och »Fäder och söner», ty denne
intar en mellanställning mellan de var på
sitt håll extrema diktarna Tolstoy och
Do-stojevski, han har just den sällsynta
måttan i konst och tänkesätt. Det var i själva
verket Turgenjev som, då man började
översätta och läsa honom i Danmark, där
gjorde det mesta för att mildra det
andliga klimatet, som genom Brandesianismen
blivit ganska vasst. Ja, det är också hans
tempererande inflytande man i någon mån
kan spåra i tidens förnämsta svenska roman,
Röda rummet.
Mer än ryssarna beundrade Feilitzen
dock den viktorianska epokens stora
engelska författare, och mest amerikanaren
Emerson, som han lärde känna redan i
början av 6o-talet. Han kallade honom
sin kyrkofader. Hos honom fann han allt
det som var eftersträvansvärt: vishet och
harmoni, natur och klarhet. Emerson ägde
om någon den dyrbara egenskap, som
nämnts i rubriken här ovan. När Feilitzen
på 8o-talet stiftade bekantskap med
Car-lyle, vilket inte så många svenskar gjorde
på den tiden, betogs han väl av kraften
och ärligheten hos honom, men han satte
Emerson högre. Carlyle saknade, säger
han, väl mycket »blygsamhetens och
förfiningens aroma, denna hälsosamma, djupt
inbitna doft av tall och ceder, som sitter
kvar i hår och kläder ännu hos gubben
Emerson (såsom den gjorde hos
ynglingen)i och gör honom till den ridderlige
gamle gentlemannen ur skogen, som vet
så många hemligheter om oss, att han ej
har behov av att vara indiskret».
Om sin läsning yttrade sig Feilitzen
gärna i brev till sina vänner, och det var
ur dessa brevuttalanden som hans kritiska
artiklar i pressen så småningom växte fram.
Författare och publik började lyssna till
vad Robinson hade att förmäla från sitt
ensliga hörn om dagens böcker och
frågor, och Lövingsborg blev en ort att räkna
med litterärt. Feilitzen hade en del
förutsättningar för uppgiften som smakdomare
och vägledare. Han hade sett livet från
flera sidor än yrkesskribenterna i gemen,
han ägde jämnmod och fint öra och
därtill en beläsenhet, som omfattade inte
endast författarna på modet, utan också
mästarna från fordom. Om hans förmåga av
fyndig karakteristik vittnar hans yttrande
att Strindberg vore »ett mellanting av Tom
Savvyer och Karl Moor».
Hur fri Robinson än var, en
gentleman-reader av den oberoende engelska sorten,
kunde han dock inte undgå att offra åt den
allsmäktiga tidsandan. Ibsen var som nämnt
hans profet, och han fann en högre
kvinnlighet hos dennes kvinnogestalter än hos
Ingeborg i Frithiofs saga. Den uppsats i
Nordisk Tidskrift, där han yppade sina »kätterska
tankar» om den Tegne’rska dikten och dess
kvinnoideal, är särskilt tidspräglad, den är
också hans största misstag som författare.
Låt oss konstatera det utan att förhäva
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
