- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
20

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det moderna dramats fader. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Har rie

siarnas stolta krav på att forma
människor efter Idéns beläte avskrevos
stillatigande; i stället ägnade man sig med
dittills okänt kärleksfullt intresse åt att
iaktta Människan, sådan hon nu en gång
gick och stod på guds gröna jord. Ett
utslag av detta nyvaknade intresse för
det mänskliga är den framstående
deskriptive biologen Theophrastos’ lilla
översikt över de olika varieteterna av
arten Homo Atticus; den nyattiska
humanitetskulturens stora arv åt
mänskligheten är den menandriska komedien.

I folkens stora religiösa fester ingå
gärna både mässa och karneval; vid
Dionysos Eleuthereus’ fest i den klassiska
tidens Athen hade tragedierna motsvarat
mässan och komedierna karnevalen. Skär
lyrik, burleskt skämtlynne och ilsket
stridshumör mötas och enas hos Kratinos och
Aristophanes i en allt försonande, allt
medryckande feststämning; som yra,
brokiga svärmar av skimrande fjärilar och
ettriga getingar fladdrade de gamla
ko-mödernas infall och sånger ut över Athen.
Feststämningens förutsättningar voro tro
och frihet; på Menanders tid hade
filosofien hunnit göra kål på tron och
ma-kedonerna på friheten. De gamla
festformerna bestodo, anden hade flugit sin
kos. Tragedien delade Dionysosfestens
öde; den levde allt framgent ett skenliv
i stelnade former. Den nya tidens anda
kunde inte tolkas på tragiskt språk;
hjältesagans masker missklädde alltför
groteskt de alltför mänskliga gestalter,
som befolkade den poetiska synkretsen
i det nya, vingklippta Athen. Komedien
räddade sig över i en ny livsform, ty
dess masker voro inte färdiga än. Den
gamla komedien hade inte haft någon
fast litterär form — utöver det minimum,
som betingades av de fastställda
festbruken; på dess seen hade allt mellan
himmel och jord fått framföra sig i frihet,
gudar och grodor, fllistrar och filosofer,

sångfåglar och sykofanter. Redan hos
Aristophanes spirar ur detta glada kaos
upp en ny sorts människoskildring,
obunden av tragiska stilhänsyn; när sen
frispråkigheten fick munlås och
spexhumöret dunstade bort, öppnades här ett nytt
och friskt arbetsfält för dramatisk konst.
Komedien hade under tiden förfinats,
blivit litteratur, fått stil och stadga; den
hade för sina syften tillgodogjort sig den
åldrande tragediens arv. Den nya
komediens yttre form kommer betydligt
närmare Euripides än Aristophanes; den
livssfär den rör sig i är himmelsvitt
avlägsen från bägge. Vårt material är för
fragmentariskt för att låta oss i detalj
följa utvecklingens etapper; Menanders
snille har bragt den till avslutning; hos
honom har det dionysiska spexet blivit
till borgerligt karaktärs- och intrigdrama.
Den utformning han gav den nya
dramatiska genren, fick så gott som strax
klassiskt anseende; han är den nya
komediens första och sista stora namn i
Hellas. Att förkovra hans arv blev
förbehållet latinarna och genom dessas
förmedling den moderna dramatiken från
Shakespeare och Moliére till Dumas och
Ibsen.

Terentius, som var litterär polemiker
av rang, avvisar på ett ställe en
avundsmans beskyllning för litterärt plagiat.
»Jag erkänner gärna», förklarar han, »att
den smickrande matfriaren och den bålde
officern också finnas i Menanders
»Smick-raren»; men får jag inte bruka samma
masker som han, då har jag ju inte
heller lov att framföra beställsamma slavar,
ärbara fruar och illfundiga
demimondai-ner eller att skildra, hur barn
understickas, hur gamla herrar luras av betjänter,
älskog, hat och misstankar». Terentius’
inventering med den menandriska
komediens förråd av masker och motiver är
kort, men ganska uttömmande.
Menan-der arbetar’ med ett fast, icke alltför rik-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free