Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det moderna dramats fader. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har rie
lan och villan råkat skaffa Habrotonon
ett barn, och då han samtidigt får reda
på, att hans hustru trots ali kränkande
behandling ej vill svika sitt löfte att vara
hans ledsagarinna genom livet, blir han
rov för den bittraste ruelse. Det hela
föres till ett lyckligt slut ungefär på
samma sätt som ett amerikanskt
filmdrama; men på intrigens äventyrligaste
punkter smusslas intresset omärkligt över
till den utsökt fina karaktärsteckningen
av bipersonerna, den älskliga och kloka
Habrotonon och de vidunderligt
individualiserade slavtypernaDaosochSyriskos.
Den gamla komedien hade i stor
utsträckning varit sångspel; Menanders
dramer äro uteslutande talpjäser. I
dramats text äro körpartierna ej ens
utskrivna; de hade ej längre något
samband med handlingen, utan tjänade
enbart som mellanaktsmusik. I de
bevarade fragmenten möta — om man
undantar ett isolerat parti på anapester —
endast de två klassiska dialogversmåtten:
jambisk trimeter och trokeisk tetrameter.
Menanders vers betecknar höjdpunkten
av attisk verskonst ■—■ och även av attisk
prosastil. Ingen har som han kunnat
kläda oförfalskat talspråk i ädel vers;
ingen har heller uppnått hans mästerskap
i att nyansera språket efter de talande
personernas kynne utan att bryta stilens
enhet. Det är omöjligt att demonstrera
hans stils oupphinneliga charm, när man
ej får citera på grekiska; inte ens
Wi-lamowitz’ översättning räcker till för att
ge en föreställning därom. Alarik
Hallströms svenska tolkning är ali heder
värd, men ganska otymplig. Av mig
bekanta översättare har endast S. Eitrem i
sina norska blankvers lyckats frammana
en svag återklang av Menanders attiska.
Menander var Epikuros’ samtida och
landsman; en tradition vill veta, att de
gemensamt fullgjort sin värnpliktstjänst-
göring. Redan innan de större
Menander-fragmenten upptäcktes, var forskningen
ivrigt på jakt efter epikureiskt tankegods
i de menandriska sentenserna. Jakten har
inte krönts av framgång; det finns, som
Wilamowitz framhåller, intet i
Menanders livsvisdom, som behöver föras
tillbaka på epikureiska källor. Men skalden
själv har säkert trivts väl i den vises
trädgård, och man har ej heller svårt
att tänka sig de två i samspråk i
Menanders villa vid Pireus, betjänade av
den fagra Glykera, lyssnande till havets
sorl mot Attikas strand. Samma
livsstämning bär upp bägges verk — den blida
resignationen, flykten undan
handlingslivets bråk och oväsen, vari de intet
annat kunde se än Tyches lek med
fåfängt och löjligt stretande människokryp,
glädjen åt att låta den trötta Anden vila
ut på någon stilla, fredad äng vid sidan
av tidens ström. Det är dekadens, om
man så vill, men det är attisk dekadens;
chariterna äro kvar hos sitt älsklingsfolk
ännu i solnedgången.
När gudarna dö och idéerna skrumpna,
står ett ting kvar att förstå och älska:
människan i ali sin nakna skröplighet.
He philantropia, humaniteten, hör också
till vårt helleniska arv. Den klassiska
tiden hade inte vetat om sådant; den var
inhuman i stor stil. Menander är
humanitetens förste store profet på hellensk
botten. Även hos de mest föraktade
varelser, hos kvinnor och slavar, har han
sökt och funnit det mänskliga som
egenvärde. Sitt snilles intimaste hemlighet
har han röjt i en sentens som Terentius
räddat undan tidernas glömska: Nil
bu-mani a me alienum. Den har varit
slagord i tusen år och mer, men dess halt har
inte försämrats och dess prägel inte
utplånats. Ali sann humanitet och ali sann
humanism lånar den dag i dag sitt lösenord
från Glykeras älskare och Epikuros’ vän.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
