Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
I mindre intimt förhållande stod han till
svenska författare. Bland de äldre
nämner han betecknande nog tvenne
romantiker: Stagnelius och Almqvist. Hos den
ene är det väl det intensiva i den erotiska
upplevelsen som gjort intryck på honom
— man tänke också på en dikt som
»Till Förruttnelsen» — hos den andre
har han fäst sig vid bondeidyllerna och
Songes. I det samtida Sverige var han
med om att invarsla den nya
romantiken bl. a. med sin kritiska uppsats om
Materialismen i skönlitteraturen (1892),
men under sin vistelse utomlands kom han
på sidan om utvecklingen här hemma,
och i 90-talets litterära insats hade han
inte så stor del som han under andra
omständigheter kunde fått. Allt framgent
gjorde han emellertid anspråk på att ha
varit den förste som här hemma blåst
de nya signalerna, och han
bagatelliserade Levertins och Heidenstams
»renässans», kallande den ytlig. Mest intryck
tog han naturligtvis av Strindberg; det
var denne som befriade versen för honom
med sina »Dikter på vers och prosa»,
och i bredd med honom beskrev han
en utvecklingskurva som har sina
underliga krökar.
Ola Hansson har mindre än de flesta
att göra med svenska litterära traditioner,
men tillsammans med Almqvist och
Strindberg bildar han ett märkligt tretal i
1800-talets svenska kultur. De äro
barometrarna som ånge väderleksombytet,
känsliga för alla skiftningar i det
atmosfäriska trycket. De äro följaktligen
vankelmodiga, om vartannat troende och
tvivlare, aristokrater och demokrater,
romantiker och naturalister. Vad som
framförallt brister hos dem är kontinuiteten
i leverne såväl som gärning. Det är
något diffust och motsägelsefullt över deras
verk som gäckar alla tolkningar, en
söndring som man i vissa fall måste anse
sjuklig. De ha själva lidit därunder och
rastlöst sökt efter helheten, efter
Arkimedes’ punkt, från vilket allt läte ordna
sig. Ur världsåskådningarnas tummel ha
de räddat sig in i mystiken, Almqvist
fann »det hela» i sitt törnroseri, Ola
Hanssons tankar kretsade kring Psyke
och dess hemlighetsfulla samband med
alltet, Strindberg, för vilken tillvaron var
ett moraliskt problem av stor
vansklighet, sökte i »världshistoriens mystik»
efter den gudomliga ledningen och föll
omsider på kristligt vis till korset — spes
unica — symbolen för människans enhet
med Gud.
Ola Hansson stammade från Hönsinge
i Sydskåne, och det berättas att när
han därifrån sände sina första
diktmanuskript till en Stockholmsförläggare,trodde
denne att såväl författar- som ortnamn
voro pseudonyma. På liknande sätt har
det hänt att man förundrat sig över att
Ola Hansson ägde den nervösa
sensibilitet som brukar vara generationers arv.
Det är emellertid en tankegång som
endast den genuine stadsbon kan halka
in på. Som om man inte skulle kunna
vara en subtil stämningslyriker fastän
man kommer från Hönsinge, som om
inte en språkets och rytmernas suverän
skulle kunna vara född Erik Eriksson i
Folkärna! Bönder ha sina anor lika väl
som präster och militärer — även om
de inte hålla så bra reda på dem —
det är något som man kan iaktta inte
minst i Skåne, där gamla bondestammar
mer än en gång skjutit sällsamt förfinade
skott.
Ola Hansson var bonde född, och
hans dikt letade sig som en spenslig
och blek vårört upp ur den skånska
marken. Den har något elementärt som
gör liknelsen berättigad. Klimatiskt
betonad återger den som ingen annan dikt
de tallösa skiftningarna under den skån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
