Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
önskan om frihet. Ola Hansson filosoferar
och diktar om Psyke som höjer sig över
alltet likt en fågel mot den klara
himmelsvidden, som i alltet endast ser den
djupa spegelbilden av sig själv. Innebär
då detta verkligen en själens frigörelse,
eller är det fortfarande Narkissos som
orubbligt lutar sig över källan? Det är
svårt att avgöra, men i vilket fall som
helst är dikten Psyke (i samlingen På
hemmets altare) med sina fyra variationer
av ett sublimt tema värd den
uppskattning som Fredrik Vetterlund låtit komma
den till del i sin finkänsligt utförda
essay om Ola Hansson.1 Tredje partiet
av denna dikt handlar just om hur det
bundna blir fritt, hur »mullens och
stundens drömliv» når evighetskänslan:
Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.
Barn utav sol och fradga,
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans lån.
Orten, som sugit liv ur mullen, men som
åtrår ljuset, de gyllene himmelsstrecken,
det är Ola Hanssons dikt. Men det är
också bilden av honom själv: bonden
med de jordfästa instinkterna, som blev
borgare i staden Kosmopolis. I novellen
Husvill i samlingen Kärlekens trångmål
har han berättat om en bondson som
tagit studenten, men återvänt till jorden
och sitt stånd och nu slites mellan två
kvinnor, en bonddotter och en dam av
värld. Det går därhän — man lägge
märke till det gamla romantiska motivet
1 Ord och Bild 1905, sid. 179.
— att han känner sitt jag klyvas i två
personer, som äro främlingar för
varandra: där den ena hör hemma är den
andre husvill. Den, som tänkes åhöra
berättelsen och återge den — författaren
alltså — är i liknande kasus, där han
vandrar vägen framåt i höstdimman på
ett besök i sin födelseby. »Allt vad jag
fått och blivit ute i den värld som låg
bortom denna gula. våta dimma», säger
han till sig själv, »banden som knutit
migj samman med andra människor,
intressen som spirat upp, blommat och
gått i frö, lidandena och fröjderna, de
skinande förhoppningarna och de askgrå
missräkningarna, — hela denna arkitektur
tycktes mig stå där bräcklig som ett
korthus, och inunder dess fantastiska
broderimönster skönjde jag en botten
gul som den skånska dimman. Jag hade
en förnimmelse som om jag i femton år
sökt springa från min egen skugga eller
velat schackra bort mitt intimaste jag
mot ett främmande lappverk, och de
femton åren föllo från mitt livsträds
grenar som femton vissna blad, och jag
tyckte att det var jag själv som nu gick
därinne i dimman och strödde sädeskornen
i myllan eller vallade min faders boskap. —
Men så hörde jag vildgässen skria över
mitt huvud, — vildgässen på färd mot
södern ut ur dimman och in i solen. Och
då sutto åter de femton bladen gröna,
och de femton åren ringlade ut sig igen,
och min nya människa, böckernas och
människornas, tog distans från den gamla.»
Detta är Ola Hanssons eget trångmål,
hans centrala upplevelse, och därur ha
några av hans märkligaste berättelser
sprungit fram. Truls i Resan hem, som
efter flera års bortovaro återvänder till
Skåne i avsikt att bli ett slags
folkhövding i germansk anda, men rätt snart
mister illusionerna, intalar sig själv att
han är fri och kan fara och vara
varhelst han vill. På kvällen när han tar
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
