- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
44

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gerhard Gran († 8 april 1925). Av Fredrik Paasche - Två prosadikter. Av Mikael Söderberg - Paus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men han tilhörte ikke nogen bestemt
»retning», han bandt ikke sin interesse,
den kjendte ikke grænser. Kanske kan
det sies at han begyndte som »naturalist»,
men han gjorde sig ihvertfald tidlig fri,
altid saa han sig om efter »det nye».
Hans böker — et verk som »Rousseau»,
essaysamlinger som »Norsk Aandsliv»
og »Fremmed Aandsliv» — har faat
glans av en sjelden stilistisk evne, tyngde
av historisk kundskap, varme av en
aarvaaken menneskekj ærlighet, dybde
av en aldrig hvilende trang til
erkjendelse.

Det han utforte med sit arbeide, vil
faa varighet, hans verker vil bli staaende.
Og vi som var hans elever og venner,
kommer aldrig til at glemme ham; vi
mindes det vækkende som fulgte ham,
hans retledende deltagelse i vort
arbeide, hans alvor som fyldte os med
respekt for opgaven, hans humor som
reiste skille mellem stort og smaat. Eller,
for at si det enkleste og rummeligste:
vi mindes glæden som det var at se
ham, trygheten det gav at vite at en
månd med hans hjerne og hjerte fandtes
iblandt os.



En uppsats om Gerhard Gran av Fredrik Chr. Wildhagen finnes i Ord och Bild 1920 s. 257.


Två prosadikter


Av Mikael Söderberg


Paus



SOMMARDAGEN hade varit
ovanligt varm, och ännu i
skymningen var atmosfären kvav och
tryckande. Trots att trafiken
nästan dött bort, var luften alltjämt fylld
av dagens bensinångor och osunda
dunster, och ingen vindfläkt kom för att
skingra dem.

Boulevarden låg nästan öde. En och
annan flanör, någon gång en automobil,
som rusade fram med ett ilsket tjut i
varje gatukors; det var allt. Men genom
Café Orients vidöppna dörrar trängde
tonerna från en stråkorkester ut på gatan.

Cafét var nästan fullsatt, och att döma
av det högljudda sorl, som oavbrutet
fyllde lokalen, tycktes stämningen vara
god. Vid ett bord sutto ett sällskap
affärsmän och diskuterade ökade
exportmöjligheter för trävaror, vid ett annat
hade några skådespelare slagit sig ner,
och där talade man om premiären på
»De fem månarnas teater», vid ett tredje
talade några unga litteratörer ivrigt
gestikulerande om den sista -ismen. Men nu
stämde första violinisten sitt instrument,
och strax därpå fylldes rummet med de
mäktiga tonerna av »Valse triste».
Sorlet dämpades en smula, och utanför
dörrarna kunde man se en och annan
förbipasserande stanna och lyssna några
ögonblick.

När de sista tonerna dött bort, bröt
sorlet fram med förnyad styrka,
trumslagaren hängde upp en lapp med ordet
»paus» på, och alla musikanterna lade
ifrån sig instrumenten med en iver som
förrådde att öl och smörgås väntade.

Och sorlet ökades alltmer efter hand
som innehållet i glasen minskades. En

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free