Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två prosadikter. Av Mikael Söderberg - Paus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörkhårig man med ett litet kolsvart
pipskägg, som guppade upp och ner
när han talade, gjorde gällande för sina
affärskolleger att det var tre ting som
framför alla andra borde exporteras, och
det var trävaror, trävaror och trävaror.
Samtidigt förklarade en rödlockig ung
skådespelare att teaterns renässans inte
skulle låta vänta på sig lång tid, och på
samma gång predikade en blek ung man
med guldlockar den nya -ismens
lärosatser. Och av allt detta och mycket
annat på en gång blev ett stort oväsen.
Men nu fick någon syn på en märklig
figur, som helt plötsligt — ingen hade
sett hur han kom dit — stod på den
övergivna musikestraden. Den som först
fick se honom gjorde den närmaste
uppmärksam på honom, och inom kort
riktades åtskilliga par ögon på den ensamma
figuren som stod där med en fiol under
armen.
Det var en ung man med ett mycket
ovanligt utseende. Han var lång och
mager, oerhört mager, så mager att man
nästan tyckte sig se benknotorna genom
huden. Ansiktet var blekt och senigt och
ögonen, ögonen voro stora och mörka,
men det var något besynnerligt med dem,
det var som om de voro döda, och man
tyckte sig ibland kunna se rätt igenom
dem och se de tomma ögonhålorna
bakom. Och när man mötte hans blick så
var det som om han ändå inte såg på
en; det var som iakttoge han på en
gång alla, utan att likväl uppfatta någon.
Men bland skådespelarna var det en
äldre herre med gråsprängt hår som
sade:
»Se på den mannen där framme,
känner ni inte igen honom? Jag har
bestämt sett honom någon gång förr, men
jag kan inte erinra mig var eller när.»
Och det var många andra som tänkte
ungefär detsamma, men hur de än
rannsakade sitt minne, visste de inte var
eller när de förr hade mött honom.
Men den bleke mannen där framme
strök en tunn stripig hårtest ur pannan,
satte fiolen till hakan och knäppte
prövande på en sträng. Det var en spröd
och svag ton, men ändå banade sig
ljudet med en sällsam skärpa väg genom
lokalen. Och det var som om denna
spröda ton träffade någon punkt inom
varje människa, och detta gjorde att alla
tystnade nästan samtidigt. Man brydde
sig inte en gång om att fullborda
meningarna, ja, en och annan bröt till och
med av mitt i ett ord. Sorlet dog bort,
och allas ögon riktades mot estraden.
Mannen lade fiolen till rätta, fattade
stråken och började spela. Och nu bröt
med ens en melodi fram ur instrumentet,
en melodi som kom människorna att
bäva. Det var verkligen underbart. Han
spelade så att man fick en känsla av
att hela jorden bara steg och steg, allt
högre och högre upp, upp mot solen.
Och det kändes som om man lämnade
sig själv och blev fri, fri från sitt eget
jag. Men så sjönk man med ens igen,
nedåt, nedåt bar det med rasande fart,
och man fann åter sitt jag, men så slog
melodien plötsligt om, och nu sjönk man
i stället in i sig själv, allt djupare och
djupare, och man kände sig så, att man
helst skulle vilja brista i en hejdlös gråt ...
Utanför på trottoaren kom en ung poet
gående med sin älskade, och när de
kommo mitt för cafét stannade de och
lyssnade. Den unge poetens läppar krökte
sig med ett uttryck av förfäran, och hans
ögon glänste, när han riktade sin blick
mot stjärnhimlen, där Mars tindrade
rödare än någonsin. Så sänkte han blicken
igen och talade:
»Min älskade, var har jag hört den
melodien förr? Jag känner så väl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
