Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Två prosadikter. Av Mikael Söderberg
- Paus
- Ave crux spes unica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med guldlockarna. »På samma gång fult
och tilldragande. Det var något tilltalande
över det, trots de utstående kindknotorna,
de besynnerliga ögonhålorna och det
stripiga håret.»
Bland skådespelarna var samtalsämnet
detsamma, och man kom överens om
att mannens magerhet var så
utomordentlig, att det endast var mycket litet
som skilde den från ett benrangels.
»Vem var det?» viskade den
rödlockige aktören. »Var det ...». Han
darrade på rösten och förmådde icke uttala
ordet.
»Ja», sade den gamle mannen med
det gråsprängda håret. »Jag tror det.
Det var alldeles säkert ingen annan.»
»Men så ung?»
»Ung eller gammal. Det är likgiltigt.
Den mannen har ingen ålder.»
Och de bleknade och ryste.
Men nu spelade orkestern upp en
eggande melodi, nya gäster kommo in, och
snart var sorlet i full gång igen.
Men ute på gatan förnam man ett
sakta sus i trädens kronor. Det var
vinden som äntligen kom för att rensa
luften ...
Har du hört, har du hört någon gång
denna sällsamma melodi bryta fram ur
ditt inres innersta gömslen? Denna
melodi, som väcker ett minne av något som
en gång varit och en aning om något
som skall komma.
—
Ave crux spes unica.
Jag ligger vaken och kan inte sova.
Timma går efter timma, men sömnen
kommer icke. Överallt i den stora staden
ligga människorna försänkta i slummer,
men här och var ligger en och annan
stackare och stirrar med vidöppna ögon
i taket, och en av dem är jag.
Det är mörkt i rummet. Mörkt över
allt, med undantag av en fläck i taket.
En lysande rektangulär fläck, men av
perspektivet groteskt förlängd. Den
lysande ytan delas i fyra delar av ett
likaledes groteskt förlängt kors. Det hela är
reflexen av ett upplyst fönster mitt emot.
Min blick dras ovillkorligt till detta kors.
Jag kan inte låta bli att se på det.
Men för mitt inre ser jag en annan
syn. Ett blått oändligt hav. En blå
himmel. En klippa. En strålande sol. — På
klippan står en sjutton års yngling vänd
mot solen och sträcker armarna mot den.
Han tänker: »Livet är härligt. Solen är
underbar. Himlen är underbar. Allt är
underbart. Leva vi livet rätt, sträva vi
av all vår förmåga att närma oss idealet,
blir livet självt underbart. Jag, som nu
är ung och står här och låter solen
omvärva mig med sitt gyllene nät, jag skall
visa människorna vägen. Jag skall visa
dem hur man skall leva; peka ut idealet
för dem. Jag skall bli en solens son. Att
manligen sträva efter detta, det svär jag,
det lovar jag mig själv att göra, och
solens gyllene anlete är mitt vittne.»
Denna yngling var en gång jag. För
många år sedan. Då ägde jag min själ..
Och nu? Har jag hållit mitt löfte?
Nej. Jag har brutit det. Jag vet numera
inte vad idealet är, men då visste jag
det. Jag törs inte längre se solen —
vittnet. Jag blygs att göra det, ty jag har
förlorat min själ.
Jag har en myckenhet penningar,
dyrbara kläder och andra ägodelar, men jag
har ingen själ. Den har jag för länge
sedan förlorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0067.html
