Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Parisutställningen 1925. Av Gustaf Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa r is u t s t ä lin inge nig 25
krampaktigt moderna strävanden. Japanerna
ledo under tyngden av sitt stora förgångna,
ryssarna gjorde en glänsande insats genom
sina teaterdekorationer men hade för
övrigt mest bara gammalt och likgiltigt att
komma med. Polackerna visade en del
mycket vackra textilier men dåliga möbler,
tjeckoslovakerna en glaskonst, som ibland
var självständig, ibland med måttlig
framgång sökte tävla med Orrefors. Italienarna
hade futuristiskt utsvävande och
färggnist-rande mattor samt trevliga dockor,
engelsmännen vackra böcker, österrikarna lustiga
leksaksdjur och smaklösa artisterier.
Finland, som för övrigt icke deltog i
utställningen, hade i Grand Palais organiserat
en »salle d’honneur» med några få utvalda
föremål av stark och äkta verkan. Detta
allmänna intryck torde knappast blivit
annorlunda även om de länder, som helt
uteblivit, Förenta Staterna, Tyskland, Norge,
Rumänien, deltagit.
Det kanske kan vara skäl att dröja
något vid den danska avdelningen, dels
därför att den både kvantitativt och kvalita^
tivt hörde till utställningens märkligaste
insatser, dels därför att den står oss
svenskar närmare än större delen av det övriga.
Keramiken har alltid varit danskarnas styrka.
Största överraskningen och rikaste
behållningen skänkte denna gång Jean Gauguins
terrakotta. Hans förebilder äro inte svåra
att upptäcka, men hans figurer äro burna
av en flödande och outtömlig fantasi, en
formell säkerhet och en ogenerad djärvhet,
som inte kunna undgå att fängsla. Men
liksom Gerhard Hennings arbeten stå
Gauguins onekligen närmare den fria konsten
än konstslöjden. Med vemodsblandad glädje
återsåg man Kai Nielsens ädla och
blodfulla porslinsfigurer. Någon överraskning
beredde ej heller Patrik Nordströms
stark-eldsgods eller Jais Nielsens djärvt bemålade
tallrikar, och Köpenhams berömda
porslinsfabriker fyllde stora utrymmen med sitt
livligt uppskattade gods.
Den danska framgången är välförtjänt
och glädjande, men vid en kritisk
granskning måste man dock droppa en smula
malört i glädjebägaren. Det danska silvret
har knappast gjort några framsteg, en
konstnär som Georg Jenssen verkar svagare än
tidigare, det blanka tennet tröttar i
längden, och möblerna äro ofta klumpiga. I
fråga om porslinet tycks kritiken slappnat
Glas av y. & L. Lobmeyer, Prag.
I Nationalmus etim.
en smula. En del av damerna
Linden-crones, Gardes och Lochers
grannlåtsvaser voro åtminstone för mig onjutbara.
Vid sidan av enskilda personers krafttag
tycks i den danska keramiken frodas en
ganska farlig benägenhet för det smånätta
och prydliga och ett underskattande av
den rena, enkla formens betydelse. Detta
sammanhänger med att danskarna ej tyckas
intressera sig för konstnärligt utformande
av det vi kalla vardagsvara.
Har nu Parisutställningen uppnått sitt
mål? Finns bland allt det olika och
splittrade den inre samhörighet, de
gemensamma linjer, som kunna berättiga talet
om en ny stil, en modern tidsstil? Den
finländske arkitekten Gustaf Strengell har
i en utmärkt och läsvärd artikel i
Huvudstadsbladet den 4 oktober bejakat frågan,
sedan han dock först erkänt utställningens
»kaleidoskopiska brokighet och trasighet».
Han säger: »Man urskiljer tre väsentliga
drag: strävan till en stor, uttrycksfull linje,
förkärleken för en ren, tonande kolorit
och kravet på konstruktiv saklighet och
sträng enkelhet utan överflödig dekoration.»
Sant är att dessa strävanden och krav
ständigt framförts i samband med
utställningen, men för egen del är det mig all-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
