Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Parisutställningen 1925. Av Gustaf Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa r is utstält n i nge n 1925
Piano av Sven Marke lins. Malmsjö.
trott på sina håll, betyda att möbler och
bohagsting måste i sin formgivning följa
efter automobilers och flygmaskiners
former. Men den djupaste orsaken till
misslyckandet är dock denna: en stil växer
fram enkelt och naturnödvändigt när dess
tid är inne, men låter sig inte
framkom-menderas av en tillfällig yttre anledning.
Om man som sina egna erkänner det
moderna svenska konsthantverkets
strävanden, måste man känna sig främmande för
nästan allt det utländska på
Parisutställningen. Det finns en del som man tvingas
beundra, men ytterligt lite som talar till
ens hjärta. Därför är det en verkligt
befriande känsla att komma till vårt eget
lands avdelningar. Här finns ett
konsthantverk som man fullt och odelat kan
skänka sitt erkännande. Det är naturligtvis
med tvekan som man framhäver det egna
på bekostnad av allt det övriga. För att
visa, att den höga uppskattningen av den
svenska insatsen delas även av neutrala
bedömare tillåter jag mig citera en tysk,
dr Armand Weiser (Deutsche Kunst und
Dekoration, dec. 1925): »Envar, som haft
tillfälle vandra genom den svenska
utställningens rum, kan knappast ha undgått
det bestående intryck, som utgick från
gemensamhetsuppfattningen och
detaljutformningen, från möbler, textilier, glas,
keramik och silverkonst. Det var något
alldeles särskilt som skilde denna paviljong
från alla de andra: det överraskande och
övertygande sambandet mellan ändamål och
ädel form, mellan enkelhet och fulländat
utförande, mellan billighet och soliditet.»
Redan den svenska paviljongen av
Bergsten var en vila och glädje för ögat. I sin
rena, svala klassicism och sin försynta
enkelhet var den till sitt kynne så svensk som
någonsin en byggnad kunde vara. Samma
anda behärskar konstslöjden. Den ser som
sitt mål, och här ligger måhända dess
egentliga styrka, att skapa enkla,
konstnärligt förädlade bruksföremål, ej raffinerad
lyx, den bygger på det ändamålsenliga och
konstruktivt berättigade som enda riktiga
grund, och den har en lycklig förmåga att
frigöra sig från dekorativa oväsentligheter.
Utan att bindas av gamla stilar bevarar
den det bästa av ärvd tradition, den offrar
inte åt några falska tidsgudar, den är med
ett ord sund.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
