Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fantasier. Av Hugo Gyllander - II. Den levande lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Htigo Gyllander
II
Den levande lågan
Jag gick gatan fram. Staden låg
illuminerad, och överallt blänkte emot mig
ljus, rad efter rad, och rad över rad.
Vart ögat irrade, mötte det en syn, som
var ämnad att stämma sinnet till fest
och glädje.
Och likväl, jag kände mig så djupt
oberörd. Allt verkade kyligt och torrt,
nästan abstrakt. Det var som om ljusen
ej förmådde ge uttryck åt vad
människorna velat. Det var som om något
fattats.
Och plötsligt, när jag såg en ramp
fladdrande gaslågor, stod det för mig
vad det var som fattades: den levande
lågan.
Det elektriska ljuset syntes mig med
ens, i hela sin glänsande klarhet, kallt
och dött. Det lyste, men det levde ej
som lågan, min barndoms och ungdoms
låga, eller rättare lågorna. Ty de voro
av många slag, var och en med sin egen
karaktär och med sin egen betydelse i
det skiftande vardagslivet.
Jag tyckte mig se talgljuset fladdra
matt i köket, där elden glödde i spiseln
och tjänarinnorna gingo av och an i sina
husliga bestyr. En fattig, anspråkslös
låga, men lika god i sin enkelhet som
det dagliga arbetet kring härden. Den
ersattes snart av ett förnämligare ljus,
av lampan eller stearinljuset.
Stearinljuset, som i festsalens kronor redan före
min tid efterträtt det ännu förnämligare
vaxljuset.
Dock, vaxet levde ännu och lyste även
för den enkla borgerligheten, i
’vaxstapeln, som någon gång togs fram, när
ett brev eller paket skulle förseglas med
lack. Den stackars lilla matta lågan, men
som dock kanske indirekt skulle bringa
så mycken glädje, när försändelsen kom
fram till adressaten! Jag minnes, att den
för min barnafantasi en gång förekom som
en liten snäll och godmodig tomtes öga.
Och minnena vaknade, det ena efter
det andra. Jag erinrade mig vilken
stämning av allvarlig högtid drog in i rummet,
när den stora salslampan tändes för första
gången en höstkväll. Det var som om
dess lugna sken förkunnat: »Nu är
sommaren oåterkalleligen slut. Till arbetet
och boken!»
Och stearinljuset, som sent på natten
brann ned i staken, då ynglingen just
kommit till den mest spännande delen
av boken med de stora äventyren! Det
enda ljuset, eller rättare den enda lilla
ljusstumpen! Jag måste lämna berättelsen,
men mina blickar följde i stället den
döende lågan, som man följer en kär väns
kamp för livet. Den drog sig samman
och sköt så åter upp, som med en sista
förtvivlad ansträngning. Så flög den bort,
till de slocknade lågornas land. Och
mörkret tassade in i rummet och bredde
så ut sin brokiga vävnad av drömmar,
stundom ännu mer lockande än bokens.
Allt det där är försvunnet, eller håller
på att försvinna. Kanske kommer den
tid, då man endast i våra kyrkor
återfinner den levande lågan på altaret, som
en pietetsfull relik från fädernas dagar.
Mycket varmt och gott har då
försvunnit från hemmet, mycket som gav
händer något att syssla med och blicken
något att stundom drömmande rikta sig
mot.
I stället har det kalla skenet kommit,
som lyser upp allt så väl, som är så
bekvämt — men som saknar liv. Ljuset,
som blänker fram med ens, och slocknar
med ens, vars födelseakt och dödskamp
man ej får bevittna.
Kanske finnas människor som
drömmande kunna rikta blicken mot en
elektrisk lampa med dämpat sken. Jag kan
det ej för min del. Den säger mig
ingenting, den lever ej och talar ej som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
