Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fantasier. Av Hugo Gyllander - II. Den levande lågan - III. Den döda handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fantasier
stilla lågan i lampan eller den fladdrande
från ljuset. Den endast lyser över arbetet
och boken. Och det synes mig stundom,
när jag fantiserar, som om dess kalla
sken ej kunnat väcka fram det magiska
liv i bokens ord, som min barndoms
och ungdoms lågor gjorde, när det gled
fram över sidorna.
Fantasier och drömmar kanske! Men
det förefaller mig så. Och stundom
förekommer det mig även som om det klara
men kalla skenet gote sig över hela det
moderna livet, i verklighet och i dikt.
Jag kom i julens tid att vid en
ljuslåga åter läsa en gammal bok, som jag
funnit i en skräpvrå, en anspråkslös
berättelse av en anspråkslös författare från
adertonhundratalets första halvdel.
Vilket gulnat och grovt papper, vilken
tråkig typografi! Men likväl, det slog något
varmt mig till mötes från bladen, som från
den varma vrån i barndomshemmet. Boken
tycktes mig leva, alldeles som lågan, som
stundom fladdrar till för ett svagt drag.
Inbillning kanske —
Men jag kunde ej slå bort den. Den
förföljde mig under flera dagar.
Ar det åldern som gör en knarrig och
som kommer en att se det förgångna i
ett idealiskt skimmer? Möjligen.
Men en efter en såg jag dem flamma
upp, alla de skiftande lågorna från min
barndomstid. Och de lyste över så
många minnen, åt vilka deras levande
ljus gav liv.
Och jag tyckte mig till sist som en
av dem. En låga som ryggar ned i
staken och som plötsligt åter skjuter upp,
innan den dör i mörkret och fladdrar
bort till de slocknade lågornas land.
III
Den döda handen
Det underbara redskap, människan fått
i sin hand, har sedan seklers sekel om-
danat vildmarken, om ej till en lustgård,
så dock till en boningsplats för varelser
av högre art. Det har skapat fram
rikedom ur en kärv natur, och stundom
nästan ur intet. Och det har frambragt
mer än rikedomen: skönheten, höga
symboler för den tanke, som leder och styr
handen.
Med iver grep sig den levande
handen an att bryta ny mark, som kunde
bringa frukt åt dess ägare och åt hans
anhöriga och även efterkommande i sena
led. Den egna viljan och den egna
kärleken ryggade ej tillbaka för
svårigheterna, även där de syntes
oövervinneliga. Så skapades hemmen, jorden runt,
av vilka många ännu kunna njuta av
länge sedan döda fäders gärning, av deras
händers målmedvetna arbete.
Den levande, skapande handen reste
templen och katedralerna mot skyn. Ej
av beräkning på nytta och vinning, utan
av tro och kärlek. Och just därför fingo
alla dess verk en sådan skönhet över sig
och blevo värdiga att tjäna som
tillflyktsorter för svaga människosjälar, när någon
gång hoppet svek.
Och då fienden hotade, visade den
starka handen, att den även förstod att
föra svärdet. Den kunde gå segrande ur
svårigheter, som synts överväldigande,
liksom den en gång i grå urtiden
förmått tämja även de starkaste och vildaste
djur och göra dem underdåniga.
Över allt ser man verken av
människans skapande hand, stundom
betydelsefulla i ali sin litenhet, och ofta
nästan överväldigande i sin storhet och
skönhet.
Mot den levande handen står sedan
långa tider en annan, en beräknande och
hård, och så metalliskt kall, att man i
ett juridiskt begrepp givit den namnet
»den döda».
Den döda handen -— den är den
levandes fullkomliga motsats.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
