Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valdemar Vedel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Valdemar Vedel
gad hänförelse tillhörde han aldrig eller
slutade mycket snart att tillhöra de
naiva och oförbehållsamma. Han var
född med den skeptiska tvesynen på
program och förkunnelser och med den
psykologiske realistens blick för de
mänskliga värdena bakom de mest olika
formler och uttryckssätt (»åsikter»).
Harald Høffding, hos vilken Vedel och
hans unga samtida deltogo i sokratiskt
särskiljande kvällsdiskussioner, har
kanske mest varit hans uppfostrare — ehuru
Vedel mötte med estetikerns och
kulturhistorikerns mera konkreta syn. Hans
kännedom växte samtidigt om seklernas
dikt, konst, tanke- och livsmiljöer, och
omsider såg han, att 8o-talets
intellek-tualism hotade med sin torra flygsand
att stoppa till källorna för allsidigt
mänskligt liv. Nu fick han respekt för det
oerhörda medeltida känsloliv och trosliv
som ligger bakom Dantes verk eller det
som bestämt romantiken. Dessutom
började han rädas för de nya slagorden,
när de blevo fastslagna dogmer. Ingen
har varit ängsligare än Vedel att hålla
farvatten och horisonter öppna. Han
stod kvar inom den litterära och
politiska »vänstern» men utan de rättroende
brandesianernas dogmatiska radikalism
t. ex. i metafysiska ting, och hans
förstående för alla grundmänskliga och
sammanhållande känslovärden växte
alltjämt. Så kunde han skriva det
ovannämnda föredraget och gå till sin
litteraturhistoriska gärning i de ovannämnda
böckerna, som redan äro verk av en
ung mästare. Då hade han ej fyllt
trettio år.
Den äldsta kritiska essay jag sett av
Vedel är dock åtskilligt tidigare. Redan
1886 hade tjuguåringen fått in i Nordisk
tidskrift en uppsats om Snoilsky, ett
bevis även på hans tidiga intresse för
svensk poesi. Uppsatsen är ännu helt
ungdomlig; författaren brukar egentligen
Snoilskys diktning som
åskådningsmaterial till den nyinlärda psykologiska
estetik, som just höll på att uttränga
den gamla begreppsestetiken. Man märker
tydligt både intellektualiteten och den
estetiska betagenheten, man märker
Valdemar Vedel — men det hela har blivit
en nog hårfin och lillgammal analytisk
övning som för Høffdings kollokvier, ej
något levande diktarporträtt.
Hur annorlunda de böcker från
1890-talet, »Dante» och »Svensk romantik»,
där Vedel fullt utvecklat sin kritiska
konst och övar den i ungdomens
friskhet! Den som tror på racepsykologi hos
individer kan ju leka, att Vedels
italienska härkomst givit honom florentinarens
fint skönhetskänsliga rationalism, som
låter honom bygga upp ett verk,
överskåda och fördela. Hans svenska påbrå
vore då lyrismen; hans n. v. kollega
Vilhelm Andersen har i varje fall
anmärkt detta sista. Hur som helst: man
bör akta på, hur Danteboken särskiljer
och fylligt tecknar de historiska och
själsliga förutsättningarna för diktarens
livsverk: latinskt praktisk och sträng
anda, klosterkristlighetens fromhet och
visioner o. s. v. — liksom på den
konst varmed »konsten i komedian»
åskådliggöres. Eller i »Svensk romantik»
dess nästan dramatiska stegring i
rörelsens förberedelse på 1700-talet i ett
antal olika utvalda andar, så att de riktiga
trådarna med stor finess överallt dragas
fram, till dess svensk naturkänsla och
historia jämte tyska inflytanden
slutgiltigt bestämma den nya dikten hos
Tegnér, Atterbom, Geijer och de andra.
Det fanns ingenting smått och petigt i
denna bok, intet osmält stoff eller
störande diskussion; allt har gått upp i
ett konstnärligt helt med obrutna fasader.
Skall man sätta främst kompositionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
