Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valdemar Vedel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Valdemar Vedel
gemytsrik, speglande borgerliga
företräden och borgerliga fel. »Bakom
klostermurarna» åter näras det stränga
världsföraktet och askesen, där växa andaktens
liljor och den religiösa hänryckningens
och visionens hektiska rosor —• i få
ord den kristliga kulturtyp, som framför
allt är betecknande för medeltiden och
där når de äkta konstnärliga och
litterära uttrycken; den har omsatts till
exempel i gotikens mystiska konst och
i Dantes översinnlighet. — Det stora
vedelska verkets senare delar,
renässansen och barocken, åskådliggöra slutligen
i vimlande rikedom, hur allt detta
medeltida korsas med den nya
vetenskapliga och konstnärliga andan, då antikens
tanke, dikt och konst ånyo bli levande
makter. Fjorton-, femton- och det
begynnande sextonhundratalets kultur-Europa
möter här i de finaste och precisaste
av-skuggningar. Författaren ämnar fullfölja
åtminstone med den franska klassicismen,
men man vill ju hoppas att han
fortsätter så långt som möjligt, helst till vår
egen tid. Det är mycket begärt men han
synes ha krafter till det. Här föreligger
i varje fall ett i Norden enastående verk
av monumentala mått: icke »litteratur-»
eller »konst-» eller »kulturhistoria» i
vanlig mening men en framställning av
europeisk ande genom seklerna sådan
den blivit till livsluft och tidsatmosfär
och åskådliggjorts hos skapande
skribenter och konstnärer. Såsom arbetet
har europeisk räckvidd, borde det ha
gått in i alla stora västeuropeiska
kulturspråk. Jag vet inte om att det faktiskt
översatts mer än (någon enstaka del)
på — svenska.
:>:
Psykologen och estetikern som blir
konstnär, det är en formel för
litteraturhistorikern och kritikern. Endast lärdom
gör ej tillfyllest, icke ens verkligt kritiskt
förstående. Det fordras också ögats och
handens gudagåvor. Georg Brandes’
ungdomsböcker gjorde epok ej minst
därför att de i lysande grad uppfyllde denna
betingelse — den finns ännu hos
agitatorn, vars stridssyften eljest skadat hans
värdesättningar och hans sinne för
opartisk historisk sanning, bringande en
bismak in i hans mesta författarskap. De
yngre litteraturhistorikerna Vedel och
Vilhelm Andersen äro fria från tendens
men liksom mästaren konstnärer —
Andersen, den temperamentsfrodige,
subjektivt oberäknelige »dansken», spirituellt
springande i sin framställning, gärna
förevisande för publiken sin ritt i den högre
skolan; Vedel den med ali underjordisk
lyrik likväl objektive »europén», mindre
dionysisk i temperamentet, mer
systematisk.
Nyare dansk litteraturhistorisk
vetenskap har stått så högt just emedan den
tillika varit återframställande konst. Vad
denna levande återframställning av
poetiska värden betyder, ser man ej minst,
när utmärkta litteraturhistorici av en
annan typ sakna den. Det främsta och
mest upplysande exemplet är kanske vår
egen Schück. Hans lärda, praktiska och
orädda böcker gripa aldrig med den i
dem skildrade poesiens egen själ,
färgton, stämning. De gripa överhuvud ej,
de intressera rent förståndsmässigt. Deras
karakteristiker av diktare och isynnerhet
diktverk må vara än så »riktiga», det
är dock något mekaniskt och utvärtes
över dem; icke ens sina älskade
Shake-spearedramer återframställer han med
levande konst. Schück är nu en man
som vet vad han vill och vad han kan,
och den lyrism, som ej ligger för honom,
söker han icke, fri som han är från varje
tillstymmelse till pose. Hans böcker, som
ge så mycket annat och äro skrivna
med en sådan enkel och manlig friskhet,
ge sålunda ändå ej det väsentligaste av
IOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
