- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
101

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valdemar Vedel. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vetterhind

allt, tidsåldrarnas levande pulsslag, de
olika dikternas individuella suggestion.
Att poesien är en livsmakt, som rör
människoväsendet i dess innersta, en
ärkeängel med palmen eller svärdet, det
förnimmer man aldrig direkt hos den
svenska litteraturvetenskapliga
historis-mens främste bärare så som man
förnimmer det hos Brandes, Levertin —•
och Valdemar Vedel.

Vedel är historiker även han, men
han berättar icke i främsta rummet. Han
analyserar och han åskådliggör. Hans
sinne för proportioner ger hans
framställning av en tids ideella landskap
kartans precision, men den äger
därjämte målningens artistiska liv. Orden
få kropp, färg, doft, ge klärobskyr och
perspektiv som orden i ett diktverk.
Vedel är diktare i den meningen, att
han ur verklighetens vimlande kaos
ställer det väsentliga och säregna för
ögonen. Få ha kunnat levande och
fullständigt karakterisera som han. Hans
förfinade intellektualism, hans
psykologiska förstående motsvaras av den
lyrism, som i ungdomsboken »Svensk
romantik» sprudlade frisk som ett
källsprång och som alltjämt, om än stundom
tunnare i flödet, likt en lätt, inneboende
eter ger flykt åt de tusentals detaljerna
i hans böcker. Han har då icke blott
estetikerns öga utan — som antytt —
konstnärens hand. Han förstår, han ser
och han kan — konst kommer av kunna.
Jag tager ungefär på måfå denna
skildring av det senare 1500-talets tre
skaldefurstar i Italien, Frankrike och England:

Tasso, Ronsard och Spenser bestämmas som
andar och diktare väsentligen därav, att de äro
adelsmän och hovmän, att de uppfostrats i
kristlig anda och tradition, och att de äro
antikens och den italienska renässansens lärjungar.
De genomträngas av kungliga hirdmäns- och
adliga pärskänslor, av officersmässiga begrepp
om mod och ära, av begrepp om höviskhet,
galanteri och erotik, som alltihop härstammar

från medeltidens adelskultur; en spegel för
furstar, för »gentiluomini» och »gentilezza» var
då också »Det befriade Jerusalem», likasom
»Älvdrottningen» är en lärobok i utbildning av
»the perfect gentleman». De äro därnäst
uppriktigt troende, nitälskande kyrkans försvarare
alla tre, »Det befriade Jerusalems» jesuitelev,
halvpuritanen Spenser och (likväl i mindre grad)
hugenottfienden Ronsard; den kristna
övernaturligheten har lika starkt tag i Tassos fantasi
och känsla som den kristna moralismen i
Spensers samvete. Men Tassos dikt bäres icke desto
mindre av en stark inspiration av antik
sensualism och platonism, av romersk heroism ocb
imperialism, av Vergilius’ och Ovidius’ konst.
Ronsard är humanisternas och Petrarcas elev
men gick också direkt till antik filosofi, Plato
och Stoa, antik dikt, Pindaros’ och Horatius;
och som Alexandrias och det augusteiska Roms
hänförde, berusade elev sökte han latinisera
och grecisera sin själ såväl som sin franska.
Spenser är först och främst den italienska och
den franska renässanspoesiens elev men också
direkt genomträngd av platonsk idealism och
latinsk konst.

Ännu djupare och fruktbarare än i detta
slags litterära esteticism är kulturblandningen
i det nya tänkandet, o. s. v.

Här är varje trad uppvisad och
utdragen och skild från de andra, och
man ser hur den från forntid och
medeltid leder över till dessa renässansmän.
Det blir här närmast till intellektuell
överskådlighet, där de särskilda leden
framhäva varandra. Vid talrika
tillfällen framträder den konkreta fylligheten,
stämningsresumén långt starkare, och i
det hela likna Vedels böcker stora
bild-flödande fasader, där intet tyckes glömt
och intet tyckes för mycket i den
myllrande rikedomen. Något dött
lärdomsstoff finns ej; allt är inkomponerat på
sitt ställe och genomlyst av författarens
temperament och själ.

Sålunda gör denna i ordkonst
överförda historiska verklighet också konstens
avslutade och förhöjda verkan. Det är
dock uppbyggligt att tänka på, hur det
förgångna genom en liten
människohjärnas upptagningskonst på detta sätt

101

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free