Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
speglarna, var stämningen dock så stilla
och sommarblid, att det fordrades den stora
författarinnans konstnärskap för att den
ej skulle bli bräkande menlös. Och
Anne-Marie, dunungen, var så söt, att det
fordrades hela fröken Mona Mårtenssons
älsklighet för att hon ej skulle verka karamell,
något för vilket småbarn och fullvuxet
manfolk reagera rätt olika.
I oktober besöktes Stockholm av
Lugné-Poe och Suzanne Desprès med sällskap. Man
spelade på Vasateatern, och salongen
fylldes varje föreställning nästan till sista plats.
M. Lugné-Poe har varit här i Stockholm
förut i 907 och 191 2. Han hade redan 1894,
således för ett tredjedels sekel sedan, först
genom 1’Oeuvre verkat för att göra
skandinavisk dramatisk litteratur känd och
skattad i Frankrike. Det kan vara lustigt att
se, hur en intelligent fransman spelar t. ex.
Eilert Lövborg i Hedda Gabler.
Lugné-Poe gjorde det för fjorton år sen här i
Stockholm och ypperligt. Men är det ej
i allmänhet bättre att spela sitt eget folks
dramatik på främmande ort? Hur skulle
det se ut för franska ögon, om fru
Pauline Brunius eller fru Betty Nansen skulle i
Paris spela La Parisienne i Henri Beques
berömda stycke med detta namn?
Då man öppnade den lilla skrift som
utdelades vid föreställningen, fick man
genast på första raden läsa: »Suzanne
Desprès est à 1’heure présente, sans aucun
doute, la pius grande artiste du théåtre
en France.» Jag hör i andanom
lejoninnors och tigrinnors rytanden från andra
franska scener. Suzanne Desprès verkar
något skandinavisk. Detta antydes i
skriften med orden »elie n’a rien de ce qui peut
faire le lustre des actrices boulevardières».
La Parisienne är skriven redan 1885. Den
handlar om den bedragne älskaren. Den
skarpsinnige läsaren har redan gissat, att
således tre herrar måste förekomma i
stycket, ty en gammal god sed förbjuder att
bedraga älskaren endast med maken. Det är
en snustorr, iskall pjäs, som det är
litterärt riktigt att gilla och som det räknas
en till moralisk förtjänst att gå och se.
Ty vidare rolig är den icke. När man såg
M. Lafont—M. Lugné-Poe med sin
ständiga svartsjuka, lyckönskade man den äkta
maken M. Du Mesnil och tänkte dessutom:
»Var slav av sitt begär har en tyrann till
Gustaf Linden.
herre.» Ömkligen gnällande, kryper han
andligen på alla fyra efter den rätt fula
och oeleganta Madame Clotilde. Och man
vill nästan ropa till honom: »Låt bli den
där elaka kvinnan. Det finns ju tusen mera
vackra och välklädda.» Och jag smålog,
när jag tänkte på, vilket minimum av
medlidande som den eventuella ungdomen i
salongen bestod den flintskallige olycklige
älskaren med sitt nötknäpparansikte.
Suzanne Desprès var som hon skulle vara,
d. v. s. i allra högsta grad antipatisk.
En rätt ledsam modern pjäs från kriget och
verkande mycket konstruerad och torr var La
captive av Charles Méré. Författaren måtte
tillhöra den litterära lovande ungdomen, att
döma efter tråkigheten, men han är dock
knappast bland de geniala, ty man förstår
vad han menar. Gallemark och Neustrien
strida. Madame Sabine Folster—Suzanne
Desprès hade söner i bägge lägren. Vilka
förvecklingar och vilka smärtsamma konflikter
härav följde för både sönerna och modern
kan man förstå. Jag hade en opassande
lust att ropa» à bas la guerre», såsom man
ibland gör på Parisbiograferna, då krigs-
II7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
