- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
118

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

filmer förekomma. Man behöver ej vara
pacifist för det, bara uttråkad av kriget.
Pacifist var däremot i stycket M.
Chri-stiaens-—M. Lugné-Poe, och han sade så
varmt, så djupt känt och med en sådan
verklig andlig auktoritet några ord om hur
innerligt han önskade frid och fred på
jorden, att man blev verkligt rörd. Det
var pjäsens enda ljuspunkt.

Det är snart tjugu år sedan G. B. Shaws
Mrs Warrens yrke spelades här i
Stockholm med fru Louise Fahlman som den
varmblodiga, litet simpla men sympatiska
Mrs Warren. Jag förstod ej riktigt, hur
Madame Suzanne Desprès tänkte sig den
vänliga, naturliga, något konventionella
dam, som var innehavare av ett större
parti aktier i kontinentala bordeller.
Således dock icke engelska. I Japan är ju ägande
av dylika aktier ali right, men här i
Västerlandet är det, säkerligen med fog, ansett som
betänkligt. Egendomligt nog måste jag
komma med en anmärkning, som väl är den
ovanligaste man kan göra, då det gäller en
parisisk skådespelerska. Madame Desprès
var ej tillräckligt välklädd. Det är nästan
ofattbart, att en parisisk aktris kan kläda sig
för enkelt. Mrs Warren borde väl ha varit
låt vara extravagant, men synnerligen väl
och dyrbart klädd. I allmänhet voro
typerna ej så utformade i detta gästspel,
som man kunde önskat, och i denna pjäs
voro de ej så engelska som de borde varit.
En roll gjordes i detta avseende mästerligt.
M. Henri Roger hade av den lastbare,
rike och elegante Mr Crofts gjort en
utmärkt formad hårdhänt anglosachsisk
cyniker. Det är eller har åtminstone varit —
nu blir ju allting så nivellerat —
någonting särskilt rejält med engelska syndare.
Man har den känslan att de vid
dödsfallet genast få biljett på expressen till
helvetet.

Dessa franska föreställningar — man fick
upp till halsen av teater, då man dagligen
skulle ha sin fulla ranson med akter —
hade trots det solida spelet hos
huvudpersonerna ett fel. Det var som om de
spelande, särskilt protagonisterna, omaskerade
gingo ut och in på scenen. Det saknades
dessutom i utförandet och samspelet något
av den fulländning, som är den största
charmen med en fransk teaterkväll. Det
var som såge man en generalrepetition.

Sista aftonen spelades Musique, d. v. s.
Tolstojs Kreutzersonaten, bearbetad för
fransk seen av Nozière och Savoir. Vad
säger Tolstoj i sin himmel om den
boule-vardisering av hans stycke, som utförts av
fransmännen? Ibland fick man dock ett
par ögonblick en känsla av att vara i
Ryssland. Ett av dem var, då de tre
kvinnorna i salongen som i ett hörn av harem
jämrade sig över padischans grymhet. Det
gav litet rysk orient. Men hela det
egentliga innehållet, musiken som
förförelsemedel, som väckande orkaner av sinnlighet,
av sexualiteten som en fientlig makt av
fruktansvärd art, av allt detta fanns intet.
Slutet blev därigenom mera effektfullt än
logiskt och gripande. Posnicheff—M.
Lugné-Poe hypnotiserar sin hustru, spelad av
Christiane Laurey, som boa constrictorn
kaninen, och hon skrider sakta emot
honom, svävande mellan hopp och fruktan,
för att slutligen kvävas av hans
järnfingrar. Lugné-Poe gjorde denna starka seen
så att den ej blev melodramatisk, och han
stod nog här på höjdpunkten av vad han
gav oss denna gång.

I Poil de Carotte, enaktaren, som fått
den sällsynta hedern att vara hypermodern
under mer än ett kvarts sekel, var Suzanne
Desprès som den lille morotsluggförsedde
gossen nästan lika bra som då hon för
aderton år sedan i Stockholm spelade samma roll.

Jules Renards grymma rörande lilla
pjäs står sig gott, och det är lättare att
önska sig någon annan ny bra modern
enaktare än att skriva en lika finkänslig,
lika cynisk och lika intresseväckande liten
pjäs. Det är fransk realism i dess allra
bästa form. Vi få till och med en liten
doft från den lantliga komposthögen.

Vi svenskar äro kanske alltför fordrande
på att ständigt få nytt. Det är nog ett
kulturdrag, att fransmännen lika gärna se
om Phèdre, Tartuffe, Le monde oü 1’on
s’ennuie eller Les affaires sont les affaires
som de en gång till betrakta ett gott
målat konstverk.

Vi hade väntat oss en starkare
repertoar men hälsade med tacksamhet det
utmärkta konstnärsparet, ej minst med tanke
på vad de utfört i Paris för att lära
fransmännen att det finnes värdefull dramatik
också i Skandinavien. Med detta ha de
hållit på genom tre decennier, och det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free