- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
120

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

påkläderskan Amanda Lundström—fru
Karin Swanström hörde i det avseendet
till de solida njutningarna under aftonen.
Ej med konster utan med äkta konst —
den kommer ej sällan till synes hos denna
verkliga konstnärinna — var hon på rätt
sätt jublande och »svulmende», då hon,
hjälpt på traven av helan och halvan, gick
igenom sina framgångar i svenska
landsorten under mitten av 1820-talet.

Skulle man komma med en anmärkning
mot denna vådevill, skulle det vara, att
musiken ej alltid var lika tidstypisk som
det övriga. Men en våg av tacksamhet går
mot författaren, som givit oss en svensk
vådevill full av äkta känsla och lustighet
och alltigenom — väl det sällsyntaste då
det gäller svenska liknande stycken —
skriven med verkligt god smak.

Rolfrevyn på Cirkus Leve kvinnan skulle,
så lät det i pressprofetiorna, komma att
innehålla de sju jordiska lycksaligheterna. Men
icke skall jag engagera John Tiller’s twelve
girls i mitt Valhall. De voro emellertid
ett gott uttryck för vår tids maskinteknik.
Däremot intresserade ett par smärta,
utomordentligt välväxta unga damer, möjligen
tyskor, genom att i mycket klädsam nakenhet
åka skridsko. Härmed stredo de något mot
predikarens ord »Allt haver sin tid», men
om en paradoxal verksamhet får en så
behaglig förrn, må det vara hänt. Är det ej
lustigt, att någon recensent påpekade att
det enda som borde uteslutas ur revyn var
den lilla norska Käte Rolfsen, vilken föreföll
mig vara det värdefullaste i alltihop. Den
deliciösa odygd, varmed hon gjorde sina
grimaser och sjöng sina visor, kom mig
att tänka på tider long long ago, då
världen var roligare än nu. Med
ytterligare ett band fästes jag vid vårt
broderfolk. Rolf själv är fortfarande »omtycklig»,
och jag tycker mig höra ett leve i hög
diskant: »Leve Rolf, leve mannen», från
kvinnoskaran.

Gas I — den romerska ettan minner om
uttrycket »den ominösa ettan» över en tråkig
artikel, av vilken man har att vänta sig en
hel serie — är skriven av Georg Kaiser.
Denne tyske modernistiske och symbolistiske
författare är ej uteslutande kommunist. Han
hyllar också delvis det privata initiativet för
snillen, ty då han för ett par år sedan an-

klagades för förskingring, påstod han, att
det sjunde budet ej avsåg högt begåvade.
Själv trodde jag, att detta undantag gällde
uteslutande politiska genier, Bonaparte,
Lenin o. s. v., och att geniala författare
endast då det var fråga om sjätte budet
fingo husera fritt. Men allt är nu för tiden
så upplöst, att man varken vet ut eller in,
och detta tyckes också gälla författaren till
Gas. Vi äro inne i framtiden.
Arbetsintensiteten är mångdubblad, livstempot är
hysteriskt; man kan häpna åt, att
socialiseringen framkallat en så häftig
arbetsintensitet. I en fabrik där »Gas», det nya
universalmotorbränslet, genom en riskabel
men inbringande procedur tillverkas,
inträffar en symbolisk explosion. Ledaren av
fabriken, miljardärens son, föreslår då att
nedlägga gastillverkningen och att alla skulle
ägna sig åt rousseauanskt lantliv med
grönsaksodling. Men detta vilja lika litet
arbetarna som kapitalisterna. Och då sedan
staten — hur pass frisinnad den är, vet
jag ej, ty maskingevär användas ju av alla
politiska sorter — låter kulsprutorna
hotfullt köra upp, för att gastillverkningen
skall fortsätta, blir det icke något av med
det ideella samhälle, där man i lantlig
oskuld som i paradiset skulle plocka
äpplen. Äppelviken är förresten ej någon dålig
idealstat.

Det verkade beklämmande med alla de
svulstiga tyska fraserna, framslungade under
två och en halv timme, än med våldsamma
rytanden, än med hesa viskningar. Meningen
med det symboliska stycket, som första
gången uppfördes i Berlin 1918, är väl
den rätt förståndiga, att vare sig staten är
kapitalistisk eller kommunistisk, så vilja
arbetarna ej och kunna ej heller komma
ur produktionens helvete i fabrikerna. Vi
ha alla kommit in i kuggarna och få det
tyngre och trängre ju mera framåtskridandet
utvecklas.

Herr Arehn spelade med tillräckliga
röstresurser men otillräckliga minnesresurser
den krävande rollen att vara miljardärson
i våra barnbarns dystra demokratiska tider.
Summan av det hela blev, att tyska
symboliska pjäser visade sig vara lika tråkiga
som franska och svenska sådana.

En tråkig realistisk pjäs är roligare än
en tråkig symbolisk. Och är den
realistiska pjäsen ganska bra, som Det stora

120

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free