Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca r I G. La u r i n
barndopet av Oscar Braaten, får man vara
nöjd, om också ej så storbelåten som då
Baldevins Bryllup gladde oss eller då samma
ämne, ogifta sammanlevande på besök hos
prästen, behandlas med överlägsen humor
av Otto Benzon i Forældre.
Man blir litet misstrogen, då präster
skola upp på scenen, och rädd för att de
där skola behandlas med samma hårdhet
varmed de från predikstolen behandla
teatern. Men det gick bättre än man kunde
tro. Man kom dock att tänka på, att
statskyrkan ej kan gentemot oss i synd levande
vanliga människor fordra mer än en viss
hyfs och anständighet och ej komma med
några Ibsenska Brand- eller Kierkegaardska
Enten-eller-pretentioner. Jag minnes från
skolan att »De heligas samfund» bildar en
kärna med litet större krav, alldeles som
de rätta bolsjevikerna tillhöra det lilla
kommunistpartiet och leva omgivna av
partilösa, alla dock inneslutna i den
bol-sjevikiska statens varma famntag. Man har
det lugnare inom statskyrkan, och de
riktigt heliga utöva i Nordens kyrkor ett
betydligt mindre tryck än de rättrogna
kommunisterna i Sovjet-Ryssland.
Det var en vänlig ton över det hela,
och mest nöje hade jag av att helt
indiskret sitta och se på hur man hade det
hos Dubbel-Petra och fundera över de
moralsynpunkter som också där funnos och
som vid noggrannare eftertanke befunnos
rätt aktningsvärda. Den högste var där
inne kyrkovaktmästaren—herr Oscar
Johanson med en reflex av ecklesiastisk myndighet,
härligt, ja genialt, återgiven av den store
typ-formaren. Alvilde—fröken Märta Ekström
hade i ali sin underklassighet något äkta,
ibland rörande, någonting av värde under
slampet. Höjdpunkten och en mycket hög
sådan nåddes dock av herr Ragnar Billberg.
Han hade av den svagt begåvade, något
övernervöse Harald, som av sin godhet
påtog sig att vara barnafar, av vilket han
emellertid endast haft och hade
olägenheterna, gjort en typ, som man kommer
ihåg och som var övertygande »riktig».
Det var uppfriskande, roande och rörande
att se, hur den något velige gossen
genom kärleken fick fason på sin slängighet
och slutligen blev riktig karl och erhöll
den glädjens krona, som han knogat och
stretat för så akningsvärt under hela sitt
föregivna faderskap.
Fot. Atelier Jæger,
Pauline Brunius som Victoria
i Brinnande jord.
Fransmännen ha bland sig friska och
intelligenssprudlande gubbar. Francois de
Curel var sjuttiotre år, då han skrev Terre
inhumaine och förlade ett spännande och
icke tråkigt krigsdrama till sin hembygd,
Lothringen. Curel är född i Metz. Stycket,
som spelades på Vasateatern, fick i Sverige
det i mitt tycke välfunna namnet
Brinnande jord.
Om problemet i den nyssnämnda
krigspjäsen La captive delvis gick ut på frågan,
huruvida en tysk och en fransyska någonsin
skulle kunna gifta sig med varandra, så
gäller det i Terre inhumaine ett ännu
subtilare fall. Hur skall en ung fransman
bära sig åt, om han under kriget i sin
moders hus men innanför de tyska linjerna
blir lidelsefullt förälskad i en tysk, nära
tronen stående förtjusande gift prinsessa
och hon i honom? Låt oss först ägna en
tyst hyllning åt den stora självövervinnelsen
hos författaren att göra prinsessan vacker
fastän tyska. Men var det gjort, gick det
hela lättare. Att det icke skulle bli något
väsentligare av mellan de två unga,
förbjöd redan den galliska uppfattningen av
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
