Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
Johanna Elisabeth av Holstein, konung Adolf
Fredriks syster1.
Dr Göthe har i sin katalog utfört en
genomgående upprensning — det behöver
ej sägas, att den är fri från ali klåfingrig
nyhetslystnad och allt sensationsbegär.
Den är resultat av vaken men försiktig
analys och innehåller en stor mängd
uppgifter av stort intresse. Här är ej utrymme
att gå in på detaljer — en upplysning,
som bör vara av intresse, kan jag dock ej
underlåta att låta gå vidare. Den gäller
det ofta — även i helt nya historiska
arbeten — återgivna porträttet av Fredrik
I:s älskarinna Hedvig Taube i nunnedräkt,
som i själva verket lar framställa grevinnan
Beata Margareta Falkenberg. I det allmänna
medvetandet och i populära böcker får
denna nog fortfarande heta Hedvig
Taube.
Om ett av Gustav II Adolfs-porträtten
yttrar Göthe: »kan icke göra anspråk på
att vara samtida eller ens original».
Uttrycket är belysande — ett stort antal av
Gripsholmsbilderna förskriva sig nämligen
från en senare tid än då modellerna levde,
och många äro kopior av mer eller mindre
god halt, åtskilliga likväl målade efter
samtida original. Från 1600-talet förskriva
sig bland andra de stora helfigursbilderna
av Vasakungarna från Erik XIV till Karl
IX i Audienssalen och från slutet av detta
århundrade serien av Gustav Vasas samtida
i Rikssalen — de utfördes av en onämnd
tysk målare på beställning av Hedvig
Eleonora för att fylla den stora salens
väggar. Några av de 32 porträtten äro av
intresse som kostymbilder, men över huvud
taget äro de som konstverk så föga
betydande, att Göthe ej ens finner dem
värdiga att uppräknas i katalogen.
Han betonar i förordet, att
Gripsholms-samlingen i övervägande grad har
person-historiskt intresse, Ȋr mindre en
konstsamling än ett porträttgalleri», men medger
likväl, att samlingen »saknar ingalunda
enstaka nummer av konstnärligt värde».
1 Det var storfursten Alexander (sedermera kejsar
Alexander III) som vid sitt besök på Gripsholm
1879 fästade vederbörandes uppmärksamhet på att
porträttet ej framställde kejsarinnan i fråga.
Porträttet — målat av A. J. Pesne — är nu överflyttat
till Nationalmuseet.
Det vore i själva verket ledsamt, om så
ej skulle förhålla sig, då samlingen
omfattar vid pass 1,950 nummer. Men mindre
glädjande är, att dess konstnärliga
lödig-het under de senast gångna åren på ett
i ögonen fallande sätt minskats genom att
ett antal av de bästa konstverken blivit
utrangerade ur samlingen och överflyttade
till Nationalmuseum. Just de nummer, som
utgjorde samlingens glanspunkter, saknar
man nu där och följaktligen även i Göthes
katalog. I själva verket tål ej
Gripsholms-galleriet sådana utrensningar.
Allt för fattigt på »enstaka nummer av
konstnärligt värde» bör det ej få vara, om
det vill behålla det anseende, det en gång
vunnit.
Visserligen har ett antal porträtt från
x 8 oo-talet flyttats dit från det överfyllda
Nationalmuseum, men för dem har ej funnits
plats i slottsrummen, de äro undanställda
i förvar i stängda och om vintern fryskalla
rum — endast ett av dem, Jenny Lind
vid pianot, av tyske målaren L. Asher,
har nyligen flyttats fram och fått sin plats
i en fönstersmyg i Prinsessans våning, där
det utgör motstycke till Westins fadda
allegori över kronprinsessan Josefinas
ankomst till Sverige.
Om man frånser ett par kungliga
porträtt, som fullständiga serierna i
Audienssalen och i Prinsessans förmak, så avslutas
den Gripsholmssamling, Göthes katalog
omfattar, med några få porträtt från
1800-talets början. Westins stora Bernadotteska
familjetavla, påbörjad 1832, kan sägas
utgöra slutnumret. Bredas fyra stora och
dekorativa talmansporträtt, som förr
upptogo väggen mitt emot kungafamiljen i
Svenska galleriet, äro nu flyttade till
riksdagshuset, och några små porträtt —
Nikander, Böttiger, Atterbom, alla av
Sandberg — tyckas ha blivit inburade. I så
fall ha de gott sällskap med Södermarks
högst representativa Hartmansdorff och med
Troilis utmärkta kopia av densammes
Berzelius, med Edvard Stjernström, målad
av Troili, Adolf Lindblad, målad av Mazer,
Egron Lundgrens självporträtt i olja,
Boklund och Kjellberg, målade av Perséus,
Kristina Nilsson, målad som Ofelia av
Cabanel. Alla dessa m. fl. borde utan ali
fråga ha sin plats i ett nationellt svenskt
porträttgalleri, förutsatt att vi ägde ett
sådant, omfattande även nyare tiden, en mot-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
