Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - J. A. G. Acke. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræus
I s no b o 11 s k r i g. Oljemålning.
1908.
Tillhör fru Eva T. Acke.
fånga havets storhet, så som Homer
gjort det i Iliaden, blev bland nyare
målare endast Turner någon gång förunnat.
Ackes sjöstycken äro närmast att
betrakta som improvisationer, där han
brottas med färgen som en duktig simmare
med strandvågens slagkraft. Som
staffage använder han än i förgrunden
badande gestalter, vilkas hudfärg glänser
som opal mot den marinblå fjärden. An
skymta i bakgrunden speljakter, vilkas
länsande segel uppdyka och försvinna
som drömbilder mot horisonten.
Djärvast bland Ackes improvisationer
över havet är »Morgonluft», där han i
solens bländande glans framställt sin
yawl lik en vision av Cleopatras galeja,
medan hängande ut från vanten en
naken gosse hälsar dagen med en
dityrambisk åtbörd.
* * *
Samtidigt med dessa studier från havet
utvecklade Acke en ej ringa verksamhet
som porträttmålare, för vilken uppgift
han hade betydande förutsättningar. Hans
styrka låg i den intuitiva uppfattningen
av individens själsliv, som han stundom,
t. ex. i porträttet av den äldre Josephson,
tolkade med en övertygande andlig
utstrålning. I hög grad poetisk är bilden
av fru Greta Bonnier, som med sin i
blå och gröna reflexer skiftande vita
dräkt framträder likt en dryad, som med
sin friskhet fängslar sommarvinden.
Konstnärens svaghet ligger i
modelleringen, som stundom vill bli så luftig,
att kroppen under de ytligt påhängda
kläderna förlorar sin konsistens. Vidare
i benägenheten att teckna sina modeller,
exempelvis Heidenstam och Rissler,
alltför långa. Samt slutligen i böjelsen att
i damporträtten inlägga en elegans som
närmar sig det sötaktiga.
Mest betydande från naturalistisk
synpunkt är det i Ackes produktion
enastående porträttet av den norske
tidningsmannen och partigängaren Erik
Vullum, känd i umgängeslivet för att
antingen tiga eller helst hålla tal. Det
tragiska i denne stort anlagde men av
dryckenskap nedbrutne mans öde har
Acke genialt skildrat i kindernas
förslappade hull samt i den eldfängda, av
en överretad tårkörtel fuktade blicken.
Märkliga lika väl genom
ljusbehandlingen som genom den lyckliga lösningen
av rörelseproblemet äro
folklivsskildringarna från Rio Janeiro och Leksand.
Redan i den fantastiska »Midsommarfest
i Metallstaden» från 1898 hade
konstnären visat sin förmåga att rytmiskt
behandla en grupprörelse. I Leksandsduken
är den tungfotade takten hos det en
vinterdag från kyrkan återvändande
dalfolket utmärkt träffad. Ej mindre väl
skildrad är den tropiska morbidezzan
över folklivet på »Avenidan i Rio
Janeiro», där den blå damens mjukt
balanserade gång gör ett behagligt avbrott mot
de vitklädda flicksnärtornas trippande steg.
* * *
Ar 1911 gjorde jag Acke ett förslag
att i ett tympanon över porten till mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
