- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
175

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Keltiskt och irländskt

tanklösa hjältar, för vilka var dag är sig
själv nog. Deras vandringar ha till skillnad
från germanernas ingen början och intet
slut. De dyka upp vid alla gränser från
Spanien till Mindre Asien, hastiga och
oberäkneliga, fantastiska av åsyn, högdragna
och lättretliga, slåss som furier med allt
som kommer mot dem, och släntra sedan
vidare som om ingenting hänt. De kläda
av sig nakna till strid, störta tjutande mot
legionerna, skövla Rom, låta senaten springa
över klingan — och avmarschera därpå
förstrött från alltsamman för att blanda sig
i något stamgräl på annat håll. De ha,
som Mommsen säger, skakat alla stater men
själv aldrig grundat någon. De ha
åstadkommit soldnärer och klanhövdingar men
inga fältherrar eller statsmän. De kunde
med våld göras till statsborgare men aldrig
godvilligt tämjas med bibehållen egenart.
Den s. k. heroiska åldern, som hos greker
och germaner var ett övergångsstadium,
förefaller ha varit kelternas definitiva form.
Germanerna gingo så småningom av egen
drift med på att kränga av sig djurhudar
och brynjor för att börja domesticeras i
riktning mot kavajkostym; kelterna aldrig.
Germanerna ha fyllt världen med sina
framsteg och uppfinningar, — socialetik och
två-kammarsystem, sjuskiftesbruk och
sparbanker, nyktra och jordiska ting; kelternas
uppfinningar ligga på ett annat plan och äro
till antalet endast två: rimmet och duellen.
De trivdes inte i en välordnad värld; när
den började möbleras på allvar, gingo de
bort. Ser man på vad de en gång varit
och vad som finns kvar av dem nu, är det
som om hela deras stora och lysande stam
brutit upp från prosaiska grannar och
dragit västerut mot det mytiska Land av Evig
Ungdom, varom deras sångare visste besked,
och som om endast några försenade
spillror dröjt sig kvar vid kusterna där de
inskeppat sig.

I litteraturen, liksom i historien, har
deras insats förblivit anonym. På de
brittiska öarna och i Bretagne blommade under
medeltiden deras fantasi och mystik upp
i sällsam rikedom och införlivades med
världslitteraturen i form av sagocykeln om
kung Arthur. Men hur mycket av dessa
sagors gestaltning som bör tillskrivas dem,
och hur mycket franska bearbetare, är
fortfarande långt ifrån klarlagt. Ännu för få
år sedan stodo bland litteraturforskarna

kelternas aktier lågt, — på den tiden då
professor Wendelein Foerster uppträdde
som en eldig förkämpe för Chrestien de
Troyes och hans originalitet såsom
Arthus-diktare; men sedan dess ha de åter börjat
stiga och förefalla för ögonblicket stå högt.
En amerikansk forskare, Arthur C. L. Brown,
har ansett sig kunna bevisa, att de
kontinentala diktarna ofta troget följde keltiska
original, — att t. ex. Chrestiens dikt om
Yvain i själva verket är så gott som en
kopia av en irländsk fesaga; och professor
Zenker i Rostock har härom året i en tjock
bok, Studien zur Artusepik, vars lärdom
trotsar ali beskrivning, kommit till analoga
resultat. Men hur den saken än må hänga
samman, är det från början klart att någon
oförfalskad keltisk stämma inte når oss den
vägen. De kontinentala skalderna ha, även
om de endast voro bearbetare eller
översättare, likväl omkostymerat stoffet i
överensstämmelse med sin egen smak och kultur;
vad man finner hos dem, kommer i
lyckligaste fall att förhålla sig till ett oftast
förlorat original på samma sätt som t. ex.
Gallands klassiska franska bearbetning av
Tusen och en Natt förhåller sig till Burtons
ordagranna version.

Men bakom Arthusepiken, den produkt
man i främsta rummet tänker på som den
keltiska andens manifestation, finns en äldre,
ursprungligare litteratur fragmentariskt
bevarad, gaelers och kymrers egna berättelser,
sånger och myter, oberörda -— åtminstone
i det närmaste — av latinskt och germanskt
inflytande. Yttervärldens närmare kännedom
om denna litteratur är av sent datum; ty
man kan härvid bortse från Macphersons
taskspeleri med Ossian. Lady Charlotte
Guest utgav 1848 i översättning från en
walesisk medeltidshandskrift en samling
sagor, kallade Mabinogion, en översättning
som var både lärd och artistisk samt
försedd med ett otal upplysande noter
angående kymriska antikviteter; därmed lyftes
en glömd litteratur ur skräpvrårnas damm
på samma sätt som när biskop Percy på
sin tid återuppväckte den engelska
balladlitteraturen. Dittills hade walesiska och
iriska handskrifter vilat orörda, eller på sin
höjd hafts om hand av lokala entusiaster
som sysslat med att härleda kymrerna från
Herodotos’ kimmerier och att förfäkta att
Hekataios från Miletos i sitt förlorade verk
ingående beskrivit de gamla irernas glans

175

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free