Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
demoners bländverk, en del poeters
uppfinningar, något är trovärdigt, något inte,
något endast lämpligt till dårars förlustelse.»
Sagotidens Irland är delat i fyra
konungariken, Ulster, Connaught, Leinster och
Munster, vartill kommer en överkonung mitt i
landet, i Temir; den sistnämnde tycks
huvudsakligen vara tillkommen för att öka antalet
möjliga kombinationer vid inbördeskrigen.
Man slåss av alla möjliga anledningar;
särskilt populära äro härnadståg för att
röva boskap från grannar, — en allmän
keltisk sed, som de skotska högländarna
länge bevarade och som Walter Scott
beskrivit i början på Waverley. Man firar
rungande gästabud i konungarnas hus, stora
rum med eldstad mitt på golvet och
hjältarna kretsformigt lägrade på bonade britsar
runtom. Ett omtyckt sagomotiv är därvid
styckandet av det kokta svinet, som
försiggår med stor pomp: det bästa stycket kallas
hjältebiten och skall av styckaren tilldelas
den förnämste närvarande krigaren, varvid
vanligen ett flertal hjältar stå upp och kräva
densamma, vältaligt skildra sin styrka och
sina bedrifter och slutligen fara löst på
varandra med skrän och svärdshugg, — ungefär
som när man hos oss tillsätter en professur.
Drag av krasst barbari förekomma. Man bär
omkring motståndares avhuggna huvuden
som troféer, eller sätter upp dem på pålar
på stridsplatsen. Ibland, när hjältar dra
fram mot en stad, tillgriper man ett
egendomligt medel, som även finns omnämnt
hos Cæsar, för att avleda deras vrede och
förhindra mord och plundring. Så i en saga,
Striden om hjältebiten (översatt till tyska av
Thurneysen i Sagen aus dem alten Irland),
där Ulsters tre främsta krigare, Lægire,
Conall och Culanns Hund, kommit i tvist
angående sin rangordning och upphetsade
givit sig iväg från gästabudet för att få saken
avgjord genom skiljedom av Connaughts
drottning: i en stor seen, påminnande om
när bibelns Isebel och Joram från Jisreels
murar se Jehu komma farande (2 Kon. IX,
17: »Och väktaren förkunnade och sade:
Jag ser en hop; — — och det är ett
körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty
han kör likasom han vore rasande»), ser
drottning Medb från sin borg Cruachan Ai,
hur de tre tvistande i sina stridsvagnar
ursinnigt nalkas över slätten. Hon känner
igen dem på sin dotters beskrivning; och
i det hon tar för givet att de komma i
mordiskt uppsåt, slösar hon inte bort någon
tid med parlamenteringar, utan befaller alla
borgens unga kvinnor, inberäknat sin dotter,
att strax kläda av sig och nakna skynda
dem till mötes utanför porten: — »kanske
låta de så bli att slå ihjäl oss!»
Irlands Iliad har man kallat den största
sagan i ulstercykeln, Täin bö Cüalnge —
Boskapsrovet i Cualnge — där Cuchulainn,
Culanns Hund, är huvudpersonen. Han är
Irlands nationalhjälte, fortissimus heros
Scotto-rum, med drag påminnande om Achilles
och om den finske Lemminkäinen, mycket
vapenskicklig, dömd till att dö ung,
kvinnokär och trätlysten, stundom skön och
ridderlig, stundom förvriden i mytisk vredeskramp
och fruktansvärd att åse. Han har sitt namn
av att han som gosse råkar döda smeden
Culanns vakthund och därpå erbjuder sig
själv att göra tjänst i dess ställe, tills en
annan hund kan anskaffas och tränas. Sagan
handlar om, hur drottning Medb av
Connaught (en stor figur i sagorna, som i starkt
förvandlad gestalt dyker upp som Mercutios
Queen Mab hos Shakespeare) drar åstad
mot Ulster med hela det övriga Irlands
härsmakt för att röva en berömd tjur, den
Brune av Cualnge. I Iliaden är det
achai-erna som slåss, under det Achilles håller
sig på avstånd; i Boskapsrovet är det tvärt
om: alla Ulsters krigare befinna sig i ett
oförklarligt svaghetstillstånd och ligga till
sängs hela vintern, och Culanns Hund får
ensam söka uppehålla den anryckande hären.
Detta åstadkommer han genom att varje
natt med sin slunga döda ett stort antal
män i Medbs läger, så att hon slutligen
går in på en överenskommelse med honom,
— att hon skall sända fram kämpar en
efter en till envigeskamp mot honom, och
att hären under tiden inte får rycka fram
längre. Största delen av sagan handlar därpå
om dessa envigen, kulminerande i kampen
mellan Culanns Hund och hans avhållne
fosterbroder Ferdiad, som befinner sig i
drottningens här. Maken till primitivt epos
finns inte hos något germanskt folk. I fråga
om berättelsekonst och karaktärsteckning
stå givetvis de isländska sagorna oändligt
mycket högre; men till gengäld har den
irländska sagan sin charm genom sin
bronsåldersatmosfär och sin barbariska prakt.
Ofta är den långrandig, som varje folkepos,
med namnlistor, upprepningar och inlagda
dunkla dikter; den irländska litteraturen
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
