Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska r omaner och noveller
moder.» Han går åter genom den skumma
salongen och kommer in i faderns rum,
med arbetslampan kringvärvd av böcker
och papper. Där finner han ett
tidningsurklipp, en artikel med den ilskna rubriken
Uppror! som han känner väl till, eftersom
han själv är dess författare. Men fadern,
som inte anar* vem upphovsmannen är,
håller just på att författa ett genmäle. —
Det är en ovanligt poesifylld
hemkomstskildring, som ensamt den skulle göra
boken läsvärd. Efter en uppgörelse med
fadern återvänder den unge mannen till
Helsingfors, han emanciperar sig helt från
föräldramyndigheten, gifter sig långt under
sitt stånd och försörjer sig sora
tidningsman. Äktenskapet visar sig emellertid vara
ett misstag och upplöses. Men trots att
hans demokratism härigenom fått en knäck,
ger han sig förbehållslöst åt arbetarrörelsen,
han blir redaktör för ett socialistblad och
far omkring som agitator. Med samma
allvar som fadern visat i sin prästerliga
gärning predikar nu sonen den proletära
religionen. Han ställs emellertid inför nya
problem. Under den ryska våldspolitiken
ter sig det samhälle han angripit i ett nytt
ljus. »I nödens stund fick den
medeltids-aktiga staten ett egendomligt
helgdagsskimmer över sitt skrumpna anlete . . .
Arbetarrörelsen förvandlade sig till ett
löjligt väsen för ingenting, allt eftersom den
främmande inkräktaren gjorde sig
hemmastadd i landet, bemannade det likt ett
erövrat fäste och slog alla skilda
samhällsklasser till trälar under sina tvångslagar,
överlåtande åt dem att kivas sig emellan
om rätta innebörden av statens och
samhällets begrepp.» Det är hans tro att den
sociala striden skall kunna göras till
fosterländsk, men han har fel för sig. Såsom
röd patriot betraktas han med misstro av
skilda parter, under inbördeskriget sker
uppdelningen efter andra linjer än dem
han följt, och han slutar som en besviken
och ensam man.
»Ett liv» är sålunda ett stycke finsk
historia och på samma gång en med säker konst
utförd studie av ett temperament av en
man som utmärker sig för idealiska
tänkesätt och nobla strävanden, men som enligt
författarens egen karakteristik i ett förord
i grunden är självupptagen, egocentrisk,
och därför till slut står med tomma händer.
I Maskinmänniskan (1924) och Vänskapsbyn
har Mörnes landsman Ture Janson tecknat
män som genomgå en besläktad utveckling,
dessa berättelser sluta dock mer positivt
än Ett liv. Maskinmänniskan är den
ypperliga titelnovellen i en samling, som för
övrigt innehåller ett par mindre betydande
ting. Den rör sig om en svensk ingeniör
i Baku, som hårdnat i den maskinella
kulturens tjänst, och som plötsligt genom krig
och revolutioner ser sig berövad allt vad
han arbetat för. Han finner tid och
anledning till eftertanke, och han räddar sin
själ. I skissen »Skuggan av en svala»
varieras motivet, och i Vänskapsbyn tages
det upp till mera utförlig behandling. Här
är det en finsk officer, något för inåtvänd
och känslig för sitt yrke, som tappat
humöret under ett olyckligt äktenskap och
har svårt att finna sig till rätta i den
kaotiska samtiden. Romanen, som är mindre
klart och övertygande gestaltad än den
kortare novellen Maskinmänniskan, slutar
med att officeren tar avsked ur sin tjänst
för att studera, grubbla och lösa sitt
livsproblem. Det är tidstypiskt, efter
handlingens tid har kommit trötthetens,
besinningens och ångerns.
Dessa böcker av Mörne och Janson äro
manliga, intellektuella och allvarliga. Deras
horisont är mörk av skogarna och de
politiska molnen. Man märker väl att de
författats i ett land där det hänt något,
det slår i dem en kraftigare puls än i
svenska böcker av i dag. Ännu en sak
kan man konstatera. De finländska
författarna skriva väl. De vårdslösa icke det
svenska språket som så många här hemma,
det ser verkligen ut som om det för dem
vore en dyrbarare egendom, vars ans de
ängsligt bevara. Mörne har en sober och
lugn stil, Janson är djärv och uddig, han
jonglerar ibland för mycket med sina
språkliga tillgångar, men är alltid spänstig nog
att nå effekt.
Att livet är komplicerat bland bättre
mans barn, det veta vi nu av Marika
Stjernstedt, Gustaf Hellström, Mörne och Jansson.
Domprostdottern som fått ett oäkta barn,
filosofie kandidaten som söker i böckerna
efter en livsåskådning, den socialistiske
prästsonen och officeren med det känsliga
sinnet — alla ha det svårt. Ägna vi sedan
en tanke åt gemene man, så kan även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
