Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
deras existens te sig kinkig nog. Själens
lidanden äro inte fullt så subtila, men
kroppens behov vålla så mycket mer
ängslan. De få slita för brödet, och de äro
utsatta för himlens ondaste väder, i
synnerhet om de äro fattiga skärgårdsbor,
sådana som Ernst Didring skildrar i
Stormens öar. Det är en god svensk roman,
med bröllop och midsommardans, oäkta
barn och knivskärning, den är
gammaldags i bättre mening, solid och mättad
med stoff. Första kapitlet är något
omotiverat, man kan hoppa över det och gå
direkt till det kapitel som handlar om hur
»Anders Sjöberg får höra Gluntarna». Då
väckes ens intresse för Sjöbergs på ön
Grålöga, man följer familjens öden, är med
på fisketurer, när havet är givmilt eller när
det grymt tar sina offer, och mitt i allt
far man på en fullpackad ångbåt in till
Stockholm för att bevittna Vegas hemkomst
1880.
Även Sigfrid Siwertz håller sig i sin
novellsamling Vattenvärlden till sjömän och
kustbor. Det är folk som har det
äventyrligt, det händer att en bohuslänning
som ger sig ut på sillfiske tages av stormen
och drives till Orkney- eller
Shetlandsöarna. Sådant kan emellertid sluta lyckligt.
Värre är det om grannsämjan upphör, i
synnerhet om man bor på en enslig
skärgårdsö och har svälten och kölden till
livsfiender. Författaren, som gärna öppnar
perspektivet och visar varthän han syftar, slutar
berättelsen om »En handfull dun» med
orden: »Ja, så går det, när inte
skärgårdsbönder kunna hålla frid . . . Det börjar med
en näve dun — en ejderrede — och slutar
med bara bleka döden. En galenskap är
det. Fast kan man begära mera visdom av
fattiga bönder än av denna världens
mäktiga?» Det är svårt för dem som leva som
utposter mot den värld där elementen
regera. Men det finns en annan vildmark,
brottets, kring vilken samhället med möda
dragit en gräns, och att göra den minsta
avstickare dit in är farligt. Sjömannen
Albert blir rymmare och tjuv för sin kärleks
skull, men det går så att han förlorar både
kvinnan och det medborgerliga förtroendet.
Det är historien om »Albert och Elvira».
»Änkleken», som är samlingens längsta
novell, visar bland annat att det alla
prospekt till trots är riskabelt att livförsäkra
sig. Fiskaren Ivarsson har i rika tider
tagit en stor livförsäkring, men är nu ur
stånd att betala premien. Det grämer
honom att han skall mista vad han inbetalt,
och han far sin väg, sedan han övertalat
den tillgivna hustrun att ge honom ut för
att vara död. Han hoppas på så sätt utfå
försäkringen och tänker börja en ny
tillvaro i Amerika. Det drages emellertid ett
streck i räkningen för honom. Bedrägeriet
upptäckes, och hustrun går i sjön. Ivarsson,
en krabat som ingenting fastnar på, märker
först när det är för sent »att han lekt med
stora och farliga ting». Den världsliga
rättvisan undgår han, men han träffas av
en annan, mystisk och mer obeveklig.
Siwertz arbetar inte på måfå, hans
noveller ha kärna, hans språk must och
fyndighet. Efter att ha förfriskat sig med
Vattenvärlden är anmälaren benägen att
slå sig till ro. Skulle det finnas förborgade
skatter någonstans, så beklagar han att han
inte hittat dit. Med de två lovande
berättelserna Ann Dayot och Syskonen Karel i
minne har han hoppfull gripit efter Joel
Haugards lilla novellbok Porträttet, men
nu ett par veckor efteråt är det omöjligt
att relatera något av dess innehåll. Det
är fint och känsligt, men har inga konturer.
Carl Larsson i Bys Lantliga Historier ha
en helt annan karaktär, de äro visserligen
inte betydande och inte så bra som samme
författares Bergmanshistorier, men de ha
större specifik vikt än Haugards lösa
stäm-n ngsskisser.
Slutligen vill anmälaren nämna att en
postum volym av Harald Wägner utkommit
med titel Tåg N:r 278. Det är noveller
från kontinentala metropoler, vilka
tidningskorrespondenten lärt känna under sitt
rörliga liv; de äro utmärkta av skarp
observation och illusionslös människouppfattning.
Det är också några dikter — delvis på
antika metra ■—, genom vilka det ljuder en
manlig och ovanligt klar ton.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
