Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Svenskars minnen från gårdagen. Några böcker, anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ge or g Nor den s v an
från Stockholms societet, från herrgårdslivet
och från Atterboms och Geijers Uppsala.
Så föras vi in i Gluntarnas och Karl XV:s
sorglösa dagar, i de hittills offentliggjorda
delarna av Dardels dagbok följa vi tidens
gång fram till 1885, och fru Gurli Linder
berättar om stockholmsliv från 70- och
80-talen, från de fruktansvärt revolutionära
skräckdagar, då det unga Sverige
översvämmade bokvärlden med realistböcker och
då damer av överklassen anlade
reformdräkter, krävde likställighet med de otäcka
karlarna och skrevo omoraliska
teaterstycken.
Från den tid, som följde efter detta s. k.
genombrott, är det huvudsakligen de
litterära och konstnärliga kretsarna och deras
större och mindre heroer som blivit
belysta i minnesböckerna. I F. U. Wrangels
nya bok få vi läsa om pariserliv fram till
i q 14 och om Matisseskolan och dess
högkvarter La Rotonde, det yngsta Sveriges
Röda rum i Montparnasse.
Så långt ha vi nu hunnit.
*
Att dessa minnesteckningar hålla sig på
ytan av tingen ligger i sakens natur. De
skildra olika miljöer och olika människor.
Varken Wrangel eller Mörner — för att
nu först hålla oss till de båda grevarna —
gör minsta försök att dissekera sina
medmänniskor. De ta dem sådana de visa sig,
och de äro glada när de möta vänskap och
förtroende och framför allt när de få
tillfälle att visa sin vänskap i handling. Båda
böckerna bidraga till att belysa svenskt
ynne. Båda hade kunnat bära titeln »Ur
mitt irrande liv» — dessa författare ha aldrig
funnit varaktig trevnad i en stillasittande
tillvaro. De ha »irrat» under
ungdomsåren, innan de funno sin ödesbestämda
plats i tillvaron •—- Wrangel studerade
måleri i flera år, innan han blev historiker,
genealog och arkivforskare, Mörner sköt
med kanon som artillerivolontär och gjorde
chock som husar, innan han blev jurist,
konsulattjänsteman och vittberest
världsmedborgare. De ha båda haft ett
skiftesrikt förflutet att se tillbaka på, och båda
ha etwas zu erzählen.
F. U. Wrangel har i sin närmast
föregående bok skildrat sin barndom. Den har
sitt alldeles särskilda intresse, där föres
läsaren nämligen in i en exklusiv
samhällsklass, som, om den ännu ej är utdöd,
likväl nu lever under förvandlingens lag och
i själva verket tillhör en förgången tid.
Dess egenart framträder på det mest osökta
sätt och med omedelbar och slående
klarhet i Wrangels barndomsminnen från Stora
Trädgårdsgatan och från de förnäma
landslotten i Mellansverige och Skåne.
Hans nya bok meddelar som inledning
ett och annat om hans första
konstundervisning hemma. Man får bland annat den
överraskande upplysningen att Georg von
Rosen rådde den unge försökaren att söka
sin utbildning i Düsseldorf — detta
otroliga skedde 1876, alltså då Dusseldorf som
konstort var avgjort på efterkälken, var
den allra minst lämpliga plats för en
ungdom som sökte en säker grundval för
konststudium. Där vegeterade skolan
själv-förnöjt, men samvaron artisterna emellan
var gemytlig, och en sak kunde man:
anordna maskerader och pompösa historiska
karnevalståg.
Efter ett år i denna stillastående luft
reste den unge F. U. ej till Paris — där
världsutställningen 1878 då förbereddes
och där hela Europas moderna konst var
att se och lära av — utan till Venedig.
Där kom han in i en krets italienska
målare, som mest levde på kaféerna och som
ansträngde sig lika litet som deras kolleger
i Dusseldorf, där förde den svenske greven
en förnäm dilettants bekymmerslösa tillvaro,
intresserad av livet, av den enastående
miljön och av de lustiga typer, som där
funnos i överflöd och som han med pigg
uppfattning tecknade i sin skissbok. I
Venedig liksom i de gamla tyska städer,
han på uppresan norrut lärde känna,
väcktes hans intresse för historiska platser,
historiska minnen och personer. Efter
hemkomsten från denna studieresa, som
upptagit fyra år, uppgav han målningen och
blev den F. U. Wrangel som delade sig
mellan Stockholmiana och Svenska adelns
ättartavlor.
1 Paris träffades han ett årtionde efteråt
— 1888—90 — var eljes stockholmare.
Varefter man ett stycke in på det nya
århundradet ännu en gång återfinner honom
som bofast parisare, sysselsatt med
arkivforskningar och mestadels personhistoriskt
författarskap och slutligen som doyen i den
artistkrets, som vid denna tidpunkt doku-
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0216.html
