Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Karl Nordström. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas F’å hr æus
Pråmar. Oljemålning. 1891.
Tillhör författaren Klas Fdhræus.
arbete pä gallisk jord, vilket kan
betecknas som självstudium med
impressionismen i minne men med realisten Bastien
Lepage som närmaste läromästare.
I Grèz dröjde Nordström i fyra år
under flitigt arbete, boende i den så
kallade Laurentska pensionen, som sträckte
sig med en trädgård ned mot floden,
medan Carl Larsson höll till hos
Che-villons. Gubben Laurent hade förr i
tiden varit kock hos en rysk furste, från
vilken tjänst han, av orsaker som man
icke fick nämna, blivit skild. Gumman
Laurent sågo gästerna aldrig, när de
icke förirrade sig ut i köket, där hon
trots sin korpulens rörde sig bland de
ångande kittlarna med mycken aplomb,
uppvaktad av ett tjugotal huskattor, som
orörliga som avgudabilder flankerade de
varma spiselringarna.
Då undertecknad i januari 86 avlade
ett besök i Grèz, stod pensionen i det
närmaste folktom, och de enda men så
mycket mera illustra gästerna, förutom
Nordström, voro August Strindberg med
fru och barn jämte amman, skildrad i
»Fadern». Som den äldste på platsen
presiderade Nordström vid kortändan av
det långa pensionsbordet, klädd i en
dräkt av brun manchestersammet av
samma slag som franska arbetare nyttja
samt på fötterna trätofflor till skydd mot
den från tegelgolvet uppstigande kylan.
Till vänster hade han fru Strindberg samt
August med det mörka håret
medusa-likt ringlande kring dynamitpannan.
I samtalet, som mestadels rörde sig
efter de linjer som Strindbergs
misstänksamhet uppkonstruerade, vare sig han
betvivlade jordens av fysikerna föregivna
rundhet eller avslöjade den vid bordet
bjudna oxsteken såsom härrörande från
häst eller åsna, deltog Nordström föga.
Över hans av ett blont van Dyck-skägg
inramade anlete låg vanligen ett vemod,
som talade om lidna motgångar i
konsten. Men emellanåt kunde det komma
en blixt i det blågrå ögat, som förrådde
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
