Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Lermontov: Valerick. En presentation och en öppning. Av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lermontov: Valerick
— »Vad, sadla?» — »Fort till vår
kapten!
Seså, det brådskar, dig må hin ta!»
— »Saveljitsch!» — »Åhå!—Hit med
flinta!» . . .
Reveljen trummats längesen,
gällt regementsmusiken slamrar,
och mellan två kolonner skramlar
ett batteri ... I moln av damm
genralen galopperar fram
med sviten att rekognoscera . . .
Kosacker, som likt arga bin
på fältet spritts med avgrundsskrin,
ren fjärran skogsbryn pikgarnera . . .
Men se: uti förnäm turban
på löddrig skimmel spotskt stoltserar
en ung tscherkess i röd kaftan.
Han vinkar, ropar . . . Vem riskerar
på liv och död väl en attack? . . .
I nästa ögonblick ren spränger
mot honom fram en käck kosack.
Karbinen han till axeln slänger —
då hörs ett skott, och rök man ser . . .
»Framåt, kamrater, skynda er!» . . .
»Du sårats?» ■— »Strunt i den
blessyren!» . . .
— Slik är skärmytseluvertyren.
En dylik oförskräckt duell
är munter nog, men båtar föga,
och liknande ha tjust mitt öga
ren mången sval och vacker kväll
förutan blodtörstsensationer,
blott som en tragedibalett.
Dock, jag sett representationer
av annat slag än scenen gett.
Fram genom skog — ja, detta hände
oss vid Gehi — vi ryckt en dag.
Inunder högblå himmel brände
som eld oss varje andedrag.
Man lovat oss ett blodigt möte:
alltfrån Itschkeribergens sköte
Tschetschnja ren nått mång käck rebell,
som lystrat glatt till stridsappell.
På alla höjder brunno kasar,
illuminerande runtom,
med rök, än rak, än formad om
till kolossala töckenklasar,
och under täta djungelvalv
fick luften liv med ens och skalv
för anrop utav vilda basar . . .
En glänta liu knappt nått vår tross,
då ren de äro över oss.
Till arrjärgardet brått begär man
kanoner; några fallna här man
vid benen släpar bort, och där
skriks ljudligt på en sanitär . . .
Med ens från dolda positioner
görs chock mot våra fältkanoner,
och ifrån träden slår en skur
av kulor ned . . . Men rakt framför oss
är allting tyst... Vi varsna hur
en å där slingrar . . . Intet stör oss,
fast fram vi rycka, och ett par
granater får ej ens ett svar . . .
Men se: där, över timmertraven,
en plötslig blink, lik blinken av en
karbin ... En mössa, där en ann -—
och så i gräset allt försvann . . .
Det var en tystnad, rent förskräcklig,
kort visserligen, men ändå
var denna ovisshet tillräcklig
att få var puls att häftigt slå . . .
Ett plötsligt brak — och leder falla!
Dock, ej för ro skull härdad ätt
vårt manskap är: »Fäll bajonett!»
hörs tvärt kommandoropet skalla.
Ens blod sjöd som en eldkaskad,
när mot fientlig barrikad
med officerarna i spetsen
till fots, till häst vår vilda jakt
flög fram . . . Men efter hurrahetsen
det vart en tyst, ursinnig slakt,
som timmar knappt förmådde matta.
Med kolv och dolk slogs som besatta,
som vilda djur man barm mot barm
i ån, som dämdes upp av liken.
Jag ville släcka, trött och varm,
min törst i den, men tvangs besviken
att avstå, ty dess våg var ljum,
och rött var vågens grummelskum . . .
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
