Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Lermontov: Valerick. En presentation och en öppning. Av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Pr o co pc
På stranden stod i ekars svala,
av barrikader skymda lä,
en grupp soldater. En på knä.
Längs drag, som verkade brutala
och bistra, kvällde tår på tår
från dammbetäckta ögonhår.
Sträckt på en kappa, låg med armen
tungt lutad mot en fallen gren
i dödskamp dessa mäns kapten
med tvenne skottsår uti barmen —
två prickar, urskiljbara knappt,
från vilka bloden trängde slappt.
Tungt hävdes bröstet. »Bröder, värjen
mig!» bad han, och i ångestkval
hemskt ögat rullade. »Till bergen
jag släpas . . . Var är vår genral? . . .
Jag hör ej . . . Halt!» . . . Hans yrseltal
ljöd småningom alltmer försvagat,
men först sen länge än han klagat,
han somnade i Herranom.
Uppå gevären stödda, stumma,
hans bussar höllo vakt runtom,
och deras blickar voro skumma . . .
När tåget sedan varsamt kom
med hjältens kappbetäckta lämning,
jag greps av pinsam, dov beklämning.
Ren var allt tyst, ren liken man
tillhopasamlat — än dock rann
där blod längs strandens stup i många
rännilar, och dess fräna ånga
förskämde luften inom kort.
Genralen satt uppå en trumma,
åhörande en färsk rapport.
Runtom oss stod den krutröksskumma
urskogen, lik en dimhöljd mur,
men fjärran, evigt lugnförnäma,
i skrud, som kyska drivor bräma,
och nyckfullt böljande kontur
sig fjällen sträckte ut -— och där
med konisk hjässa Kasbek blänkte . . .
Och trist i själ och sinn jag tänkte:
Hur ömklig mänskan likväl är!
Vad önskar hon väl? Himlen lyser
på jord, som plats för alla hyser —
hon bara hatar och förgör
beständigt, meningslöst . . . Varför? . . .
Ett plötsligt slag på axeln gjorde
att jag från drömmarna såg upp.
Bredvid mig stod min vän Halupp.
Om ortens namn jag honom sporde.
Han gav mig svaret: »Valerick.
Det namnet detta ställe fick
visst fordomdags; i översättning
till ert språk blir det Dödens å.»
— »Hur stark var månne dess
besättning
i dag?» — »Sjutusen, eller så.»
— »Hur många tror du ungefär att
de sakna?» — »Räkna!» — »Hå, jag
svär att
den läxan glömma de ej brått!»
Så sade någon segrarvulet.
Tschetschenen sneglade förstulet,
småskakande på huvet blott . . .
Men jag är rädd att bli er ledsam.
I era unga anletsdrag
en prägel utav obehag
och oro vore föga klädsam.
Dödstanken än ej stört ert liv,
och mot säsongens tidsfördriv
ter eländet, som tillhör krigen,
sig rent burleskt, och näppeligen
har hittills ni på levnadsstigen
sett någon dö ens. Give Gud
att ni det undgår. Livets skrud
är tung ändå ... Ar att fullkomna
i jagglömsk själsro vägens rest
och styrkt av väckningshoppet somna
för evigt in, är det ej bäst?
Och nu farväl! — Jag vore glad,
om dessa anspråkslösa blad
en smula er förstrött; om åter
ni finner skildringen för skral,
min eskapad ni väl förlåter
med sucken: vilket orginal!
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
