Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf. Mohn
allt skäl, att det även finge del i äran
(«II avait été à la peine, c’était tout raison
qu’il fut à l’honneur»).
Även hon har haft sin del av livets
vedermöda, ända från den dag, då hon
lämnade fädernehemmet för att lyda sina
»röster», som befallde henne hasta till den
franske konungens bistånd, under den korta
tiden av hennes offentliga verksamhet, och
fram till det ögonblick, då hon, ett offer
för sin tids vilda lidelser, besteg bålet.
Nu får hon även sin del av äran; och det
är »allt skäl».
Hennes folk älskar och vördar henne
med en innerlighet och värme, som
världskriget liksom förnyat och gjort starkare.
Skalder som Péguy sjunga hennes lov, och
teatern förlänar hennes ära ny glans. Under
fjolåret ha över Parisscener gått ej mindre
än fyra pjäser, som hämtat sitt ämne från
hennes person och hennes historia.
Likaså har hatet från hennes fiender
avväpnats och förbytts i beundran och
vördnad.
Även den katolska kyrkan, sedan den
på känt sätt bidragit till hennes vedermöda,
har tilldelat henne den högsta av de
utmärkelser den förfogar över, i det att den
först förklarat henne salig och därefter —
1920 — kanoniserat henne.
Icke ens britterna ha kunnat underlåta
att liksom Klodvig dyrka vad de bränt
samt göra henne rättvisa och ägna hennes
minne sin hyllning. För omkring femton
år sedan var det en skotsk historiker,
Andrew Lang, som för att vederlägga
Anatole Frances bekanta bok, författade ett
värdefullt arbete om Jeanne d’Arc (The
Maid of France). Och helt nyligen är det
en irländsk dramaturg, George Bernard
Shaw, som gjort »vallflickan från Domrémy»
till hjältinnan i en pjäs, vilken av denne
i regel rätt satiriske författare på ett
mycket pietetsfullt sätt kallas Sankta
Johanna, och som även uppförts på
Dramatiska teatern i Stockholm.
Det är Amerika — förefaller icke denna
detalj ganska betecknande för vår
tidsålder? — som fått förmånen av styckets
allra första uppförande.
»Det är i våra dagar västerifrån som
ljuset kommer.»1
1 Syftar på en vers av Voltaire: »Det är i våra
dagar norrifrån, som etc».
»Sankta Johanna» hade sin urpremiär
i Newyork 1923 och gjorde där mycken
lycka. Därifrån flyttades stycket över
Atlanten till London, spelades i författarens
hemland, vandrade därefter till Berlin, Wien
och åtskilliga andra städer på den
europeiska kontinenten. Först i fjol
uppenbarade det sig också på en fransk seen.
I april 1925 gavs det av Compagnie
Pito-eff i Paris på Théatre des Arts. Pjäsen
fick i den franska huvudstaden ett ytterst
gynnsamt mottagande, och efter att i flera
månader kväll efter kväll ha spelats inför
ständigt fullsatta hus, håller den sig
alltjämt kvar på repertoaren.
Det måste dock sägas, att denna
framgång till en betydande del berodde på den
mycket säkra smak och den utsökta takt,
varmed pjäsen framfördes för publiken av
den förträfflige regissören M. Georges
Pitoeff, och måhända i ännu högre grad på
den beundransvärda konst, ett inbegrepp
av naturlighet och behag, kraft och finhet,
nobless och enkelhet, varmed M:me
Lud-milla Pitoeff, en av vår tids mest
fängslande och begåvade artister, förstod ge
hjältinnans person dess sceniska gestaltning.
Föreställningarna på Théåtre des Arts
gåvo upphov till en ganska roande litterär
episod, som företer ett visst allmänt
intresse och kanske förtjänar att här beröras
med några ord. Som bekant älskar Mr
Bernard Shaw ej allfarvägarna. Han
omhuldar speciellt paradoxen. Han har till
och med för ganska billigt pris skaffat sig
ett rykte för originalitet, genom att
konsekvent — det kunde vem som helst —
hylla sådana meningar, som gå stick i
stäv mot de allmänt vedertagna. Då han
dessutom är spirituell och gärna satirisk,
har han mer än en gång, både i sitt
hemland och i utlandet, omkring sin person
och sitt författarskap väckt fejder, i vilka
han alltid visat sig mycket slagfärdig och
stridslysten. Under ett skede sådant som
vårt, vilket ur litterär synpunkt tyckes
kunna stämplas som en »de magra nötens
period», i den meningen att de höga
toppar, vilka kunna tjäna som
jämförelsepunkter, blivit tämligen sällsynta, är det
vanskligare än någonsin att bestämma den
rang, som tillkommer en författare. Om
Bernard Shaw äro åsikterna delade i
Europa, särskilt bland hans kolleger inom
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
