Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf. Mohn
Det är en fråga som knappt skulle vara
lämplig, om det gällde något annat
liknande verk. Visserligen ha vi i detta
avseende blivit mera fordrande än föregående
generationer och skulle svårligen i våra
dagar kunna förlika oss med att en
författare handskades så fritt med fakta som
exempelvis Schiller, i sin berömda
Jung-frau von Orléans. Men vi veta dock, att
det i varje s. k. historisk teaterpjäs
liksom i varje med samma epitet betecknad
roman förefinnes en oundviklig blandning
av dikt och verklighet, att mycket beror
på det sätt, varpå denna blandning
utföres och att, när genren en gång
godkänts, man måste tillerkänna författaren ett
visst mått av frihet i fabuleringen och
möjlighet att, om också ej efter sitt eget skön
bearbeta och omdana det stoff, som
historien lämnar, så dock att få skänka
detsamma det egna konstnärstemperamentets
prägel.
I Sankta Johannas fall ställer sig saken
emellertid något annorlunda. Det är
författaren själv som vänder vår
uppmärksamhet från sitt verks rent konstnärliga
och litterära sida. Han söker i själva verket
ej blott intressera oss, roa oss eller göra
oss rörda. Han syftar högre. Han vill
undervisa oss.
Jag nämner blott i föregående hans
sedelärande avsikter, tack vare vilka hans pjäs
vill vara en spegel, vari det nu levande
släktet — särskilt det engelska folket, som
han bombarderar med elakheter -— bör lära
att beskåda sig självt, igenkänna sina
verkliga drag, inse att den utveckling och det
framåtgående, som vi yvas över, är mera
skenbart än verkligt, övertyga sig om att
vidskepelse, fördomar, orättvisor,
ofördragsamhet och barbari grassera i vår tid och
i våra över sin förmenta kultur så
uppblåsta samhällen lika väl som under
medeltiden.
Men Bernard Shaw gör dessutom
anspråk på att såsom historieforskare vara i
stånd att för oss uppenbara innebörden av
det stora medeltidsdramat, i vilket Jeanne
d’Arc på 1400-talet spelat hjältinnans och
offrets roll. Han kallar själv sin pjäs ett
»krönikespel». Och han har försett den
med ett vidlyftigt företal, vari han med
den för honom utmärkande farten och
fyndigheten söker bevisa, att ingen före
honom över huvud taget fattat något av
Jeannes historia, att det är han som för
första gången framlägger den fullständiga
och slutgiltiga sanningen om hennes person
och den enda hållbara förklaringen på
hennes ödes mysterium.
Dessa påståenden, som få sin praktiska
tillämpning i pjäsen, framläggas i en så
myndigt mästrande ton, med en sådan
tvärsäkerhet — kanske dock mindre verklig
än låtsad, ty det får aldrig glömmas, att
Bernard Shaw framför allt är humorist —
att de långt ifrån att verka övertygande
tvärtom väcka misstro. På förhand, innan
man ens företagit någon granskning av
deras värde, har man svårt att tro, att så
många framstående specialister på historiens
område, såväl fransmän som utlänningar
■—• Quicherat, Michelet, Lang, Hanotaux
m. fl. —, vilka gjort Jeanne d’Arcs liv
till föremål för långvarig och ingående
forskning, skulle ha så grundligt misstagit
sig om händelsernas innebörd, att det i
våra dagar ej behövdes mera än en knuff
av en dramatisk författare för att vända
upp och ned på resultaten av deras
forskningsarbete. Det hjälper inte, att Bernard
Shaw försäkrar oss, att han skriver »med
fullständig kännedom om medeltiden» (s. XCIII
av styckets franska upplaga) och att hans
pjäs »innehåller allt vad man behöver veta
angående Jeanne d’Arc» (s. XCII), man
anfäktas ovillkorligen av tvivel, vore det
endast om hans lärdoms grundlighet, när man
träffar följande påstående: »Min avlidne
vän Anatole France har tillbragt åratal
med att läsa 1400-talets historia och
författa ett verk, som är en enda hopgyttring
av historiskt skvaller. . . och samtidigt, i
det som rör Jungfrun, ett så grovt misstag,
att blott en verkligt stor fransman kunde
prestera den. Mina förstudier för
Jungfrun upptogo omkring tolv timmar tre dagar
i rad. Under den tiden läste jag
redogörelsen för hennes process och hennes
rehabilitering, och när jag var färdig med
det, visste jag allt vad man någonsin kan
inhämta om Jeanne d’Arc ur skrivna
vittnesbörd. . .» (Le Temps ’% 1925).
Det kan man kalla snabb expedition, för
att icke tala om det tämligen barska
utlåtandet om Anatole Frances bok, som man
för övrigt, vore det ej för den allt annat
än hovsamma formen, gärna skulle vilja
underskriva. Återstår att utröna, huruvida
riktigheten och pålitligheten av dessa studiers
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
