- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
242

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Alf. Mohn

lande han än skildrar henne —, skänka
oss en matt och fragmentarisk bild av
hennes verkliga personlighet.

Önskar läsaren några exempel?

Det finnes särskilt en punkt, där »Sankta
Johannas» författare anser, att
historieforskarna misstagit sig, nämligen den som
angår den moraliska halten hos den
häx-och kätteriprocess, som igångsattes mot
henne, samt hos domarna.

Ända hittills ansågs det ganska allmänt,
att Jeanne d’Arc fallit offer för ett verkligt
justitiemord. Denna vår uppfattning vill
Bernard Shaw dock rubba. Det hjärta, som
vi förr i tiden haft till vänster, tänker han
nu, för att använda ett ord av Moliére,
sätta till höger. Besjälad av något slags
retrospektiv Locamoanda förkunnar han
»processens relativa ärlighet» (s. LIV). För
honom har i denna mörka och smärtsamma
historia alla haft rätt; alla ha gjort sin
plikt, alla ha handlat enligt samvete och
bästa förstånd. Det är blott om Jeanne
själv som det kan göras vissa förbehåll;
hon hade nämligen försatt sig i en farlig
belägenhet genom sin omåttliga högfärd,
»sin hos en kvinna olidliga och
otillåt-liga förmätenhet» (s. VIII-IX). Därför var
också, försäkrar Shaw, den process, som
sedermera väcktes mot hennes domare,
»mycket(!) orättfärdigare» än den som
fördes emot henne (s. XIV). Dessa män
voro dock i själva verket lika goda,
ja till och med bättre än vår egen tids
domare. Så var fallet särskilt med Cauchon,
om vilken det påstås, att han »som präst
och som domare» var »mycket
samvetsgrannare och mycket mera självbehärskad
än någon engelsk domare någonsin drömt
om(!) att vara under en politisk rättegång,
vid vilken klass- och partifördomar driva
sitt spel» (s. LXIII).

Härav följer, att Jeanne d’Arc fick »en
oändligt(!) mycket rättvisare dom än en
fånge av samma slag och i samma läge
erhåller i våra dagar» (s. XVI). Den
domstol, som sände henne till bålet, var »ej
blott redbar och laglig», utan därtill
»ovanligt barmhärtig» (s. LXIII). Visserligen
»hade kyrkan bort inskränka sig till att
förklara henne i bann» (s. LXVI). Men
hon dömdes i alla fall »efter en mycket
ingående och mycket samvetsgrann proce-

dur» (s. XIV), »och den dom, som
avkunnades över henne, var strängt laglig»
(s. XVI).

Tror man sig icke drömma, när man
läser dylika påståenden, som icke stödja
sig på något bevis, något nytt dokument
eller något nytt faktum? Måste icke envar,
som är något förtrogen med de historiska
förhållandena, få det intrycket att de
tillkommit genom ett vad?

Snart sagt ej ett enda moment i denna
framställning håller stånd inför de fullt
tillförlitliga urkunder, vilka stå till vårt
förfogande.

Det måste visserligen medges, att Jeanne
givit sina domare vapen i händerna, eller
rättare sagt, att de skickligt lockat henne
att ge dem dessa dödsbringande vapen. Så
som sakerna stodo, vid slutet av hennes
process, var dödsdomen i själva verket
oundviklig, och för att avkunna den behövdes
det ej något lagbrott.

Men vem är icke underkunnig om, att det
i upprörda tider sådana som dem, då Jeanne
d’Arc levde — man skulle även kunna
säga liksom i dem vi nyligen ha
genomlevat — ej fordras någon särskild
märkvärdig förmåga för att åtminstone rent
formellt lagen skall kunna sammanjämkas med
de politiska lidelserna? »Den, som vill
dränka sin hund, beskyller honom för att
ha vattuskräck», sade redan fabelförfattaren
La Fontaine, som väl ansåg, att i dylikt
fall avsikten mer än anklagelsens halt
inverkar på resultatet. Och var det ej
Richelieu som trodde sig vara i stånd att
låta hänga en man, om man blott skaffade
honom sex rader av dennes handstil? Aldrig
ha väl de mäktiga behövt sakna redskap
för verkställande av sina beslut, vilka dessa
än ha varit. Till alla slags förrättningar
ha de städse haft till hands präster och
jurister, av vilka det som begärdes just var
att de skulle finna medel att nå ett på
förhand givet mål under iakttagande av
lagliga former.

Även om man utginge från att lagens
bokstav följts, skulle således ej häri
föreligga någon tillräcklig anledning att för
Jeanne d’Arcs domare utfärda ett intyg om
rättskaffenshet.

Jag önskar icke att förklena Cauchons
minne. Men för att tala om biskopen av
Beauvais i de ordalag, som använts av
författaren till »Sankta Johanna», kräves det —

242

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free