Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanne d’Arc
låt oss säga insikter och kunskaper som
ännu ingen historieforskare varit i
besittning av. Den lärde, skarpsynte och
samvetsgranne utgivaren av domstolsprotokollen,
Jules Quicherat, berättar fullt uppriktigt,
att Cauchons vänner »lovprisat vissa vackra
egenskaper, som funnos hos honom». Men
han tillägger, att under rättegången mot
Jeanne biskopen visade sig uteslutande
som »en av sina passioner behärskad,
ränk-full och lastbar man» (Apergus nouveaux
sur 1’histoire de Jeanne d’Arc, s. 99). Och
detta vitsord är det mildaste av dem, som
avgivits av alla pålitliga historieforskare
om denne domstolsordförande, till vilken
Jeanne, när han sedermera kom och besökte
henne i fängelset efter dödsdomens
avkunnande, riktade de allvarliga och
betydelsefulla orden: »Biskop, jag dör
genom er».
Om de övriga domarna säges här
ingenting; få äro de, om vilka det skulle kunna
sägas någonting gott, och det är ju ej dem
denna uppsats gäller.
Vad beträffar domstolens lagenlighet,
det regelrätta i proceduren och framför
allt domarnas välvilja gentemot den
anklagade, så ligger det i blotta användandet
av dessa ord en bitter och grym ironi.
Alltför många äro de fakta, som tala ett
helt annat språk.
Det är således ett faktum, att flera
klerker, vilka i likhet med sina kolleger blott
skulle ha haft fördel av att tjänstgöra
såsom domare, vägrade att sitta med i rätten,
alldenstund saken syntes dem mer än
tvivelaktig.
Det är även ett faktum, att för Jungfrun
fördelaktiga vittnesmål undertrycktes,
exempelvis biskopens i Avranches, vilken ej
till-läts framträda inför skranket och vars
utlåtande ej togs till protokollet.
Det är vidare ett faktum, att de vittnen
som vågade tala till förmån för den
anklagade skrämdes, hotades med döden,
kastades i fängelse eller tvingades att fly.
Det är ytterligare ett faktum, att när
rehabiliteringsprocessen tagit sin början, en
av skrivarna från processen i Rouen —
Manchon — intygade, att Jeannes domare
hade velat tvinga honom att skriva enligt
deras påfund, tvärt emot den anklagades
egna svar, samt att, när någonting icke
behagat dem, de förbjudit honom att nedskriva
detta, under framhållande, att det vore
utan betydelse för processen (Procès, d. II,
s. 13). Likaså har det fastställts, att
skrivarna vägrade stadfästa en del av
processens akter, vilket naturligtvis ej bidrager
till att höja deras vederhäftighet.
Ligger det för övrigt något överraskande
i detta? Vilka garantier för oväld kunde
väl erbjudas av en domstol, som ej var en
vanlig domstol utan tillsatts enkom för
tillfället och från vilken varje meningsfrände
till den anklagade utestängdes?
Därför vidlådde även många andra
oegent-ligheter det rättsliga förfarandet. »Det
vimlar av nullitetsgrunder», skriver Gabriel
Hanotaux, en av de författare som i nyare
tid sysslat . med Jeanne d’Arcs historia
(Jeanne d’Arc, s. 299). Utom det att
Cauchons territoriella kompetens var omtvistlig,
att inkvisitorn och bisittarna, vilkas
närvaro var obligatorisk, uteblevo från många
sessioner, att den anklagade ej
underrättades om någonting, i det man till och
med lät henne sväva i okunnighet om
anklagelsepunkternas formulering (Hanotaux,
nyssn. arb. s. 295) — uraktlät man jämväl
vid rättegångens början att tilldela henne
ett rättsligt biträde. Denna unga omyndiga
flicka, som i denna egenskap bort ha
försetts med en »kurator», överlämnades
sålunda försvarslöst åt en domstol, uteslutande
sammansatt av hennes politiska fiender.
Hjälp fick hon av endast två bland sina
domare, vilka voro mänskligare än de
övriga, Martin Ladvenu -— en av personerna
i pjäsen —, som blev hennes biktfar och
bistod henne ända fram till bålet, samt
Isambart de la Pierre, som satt i hennes
närhet och »sufflerade» fördelaktiga svar
åt henne eller, rättare sagt, ingav henne
dem genom tecken och puffar med
armbågen. Och av en dylik hjälp var hon i
stort behov, ty enligt vad denne Isambart
de la Pierre förtäljer, »ställde man till
den stackars Jehanne frågor, vilka voro
alltför svåra, spetsfundiga och illsluga»,
korteligen så beskaffade »att de högt
uppsatta klerker och lärda personer, som
befunno sig i salen, näppeligen hade kunnat
besvara dem» och att flera av de
närvarande hördes knorra (Procès, d. II, s. 5
o. 363). Efter en lång och plågsam
fängelsetid av nio månader måste hon under
ytterligare tre månader uthärda dessa
tröttande och upprivande upprepade förhör,
som varade ända till tre timmar i sträck
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
