Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf. Mohn
och av vilka det sista ägde rum samma
morgon som hon avrättades.1 Efter dessa
förhör var hon så mycket mer utmattad,
som hennes domare bokstavligen läto
frågorna hagla över henne och ej ens gåvo
henne tid att besvara dem, »varigenom»,
meddelar oss en av skrivarna (Massieu),
»hon ofta överrumplades och blev
förvirrad i sina svar» (Procès, d. II, s. 16). Det är
även obestridligt, att man missbrukade
hennes okunnighet och hennes barnsliga
förtroendefullhet och att man utsatte fällor
åt henne, i det att man narrade henne att
avge eller fasthålla vid svar, som ej hade
en fullt oklanderlig form, och fullständigt
uraktlät att upplysa henne om de ändringar
i uttrycken, vilkas användning skulle ha
tillfredsställt kyrkan (Quicherat, Apergus
etc. s. 109). Samtiden lade mycket väl
märke till detta. En advokat i Rouen sade
vid rättegångens början: »De komma att
fälla henne på hennes egna ord, såsom när
hon säger: jag vet med visshet att ...; men
sade hon i stället: det synes mig som . . .
är det min mening, att ingen människa
skulle kunna döma henne» (Apergus, etc.
s. III).
Hur skulle vi slutligen kunna förtiga
de upprörande omständigheter, under vilka
den olyckliga unga flickan, sedan hon
medelst själslig tortyr tvingats att slutligen
återkalla sina påståenden, tog tillbaka denna
återkallelse och efter att sålunda ha
»återfallit i synden» gav sina domare det
väntade och eftertraktade tillfället att uttala
hennes dödsdom?
Den som ser »Sankta Johanna» på scenen
och är okunnig om de historiska fakta,
måste få det intrycket att detta »återfall»
är följden av ett vredesutbrott, framkallat
hos Jeanne av upptäckten, att hennes
återkallelse ej för henne öppnar fängelsets
portar. Denna framställning av händelserna
tar sig uttryck i en av pjäsens vältaligaste
tirader. Men rätta förhållandet var helt
annorlunda och av en mycket mera
gripande tragik.
Jeanne har återkallat och — en
omständighet, värd att lägga märke till — man
har låtit henne underteckna ett formulär
1 Stundom, då hennes krafter fullständigt uttömts,
ber hon sina bödlar om nåd. »I läggen en alltför
tung börda uppå mig», utbrisler hon den 22
februari 1431. Och senare uppger hon skriet: »Skonen
mig!»
av annan lydelse än det man förestavat
henne. Det hon hoppas av denna
återkallelse — och som tyckes ha utlovats henne
som belöning — det är ingalunda hennes
försättande på fri fot, ty hon fogar sig
godvilligt i sin dom, som lyder på
»livstidsfängelse med smärtans bröd och ångestens
vatten». Nej, det är hennes förflyttning
från statsfängelset, där man mot ali
rättvisa, ali mänsklighet kvarhållit henne i nära
ett år, till ett av kyrkans fängelser, där
hon ej skall behöva dag och natt vara
utsatt för råa soldaters närgångenhet utan
skall befinna sig under »hederliga
kvinnors» uppsikt (Procès, d. I, s. 455—456,
d. II, s. 3—4, 14, 17 o. f.). Hur skall
hon ej känna sig till mods, när hon
upptäcker att man ej tänker hålla det löfte
man givit henne, och när på hennes
enträgna böner Cauchon kallt svarar: »För
henne tillbaka till det ställe, där ni
hämtade henne.»
Hon underkastar sig emellertid. Enligt
sitt löfte iför hon sig även kvinnokläder,
men två dagar senare återtager hon sin
mansdräkt. Varför denna plötsliga
omkastning, som kommer att störta henne? Härpå
kan ingen med säkerhet svara.
»Vi veta ej», skriver den skotske
historieforskaren Andrew Lang, olyckligtvis komma
vi aldrig att få veta allt det som försiggått
i denna fängelsehåla mellan den 24 maj,
dagen för hennes återkallelse, och
söndagen den 27 maj.» Nej, vi veta icke allt.
Men vad vi veta är att, såsom Michelet
säger, kriget inom båda lägren hade
»förvandlat människorna till vilddjur (Histoire
de France, d. VI, s. 189). Och vid
rehabiliteringsprocessen inkallade vittnen,,
Isam-bart de la Pierre i synnerhet, ha talat
om avskyvärda våldshandlingar, för vilka
Jeanne utsatts, och om det stackars offrets
klagan. Gråtande lär hon ha sagt till sina
domare: »Om I haden satt mig i kyrkans
fängelse och givit mig kyrkans män till
vaktare, så hade detta icke skett.»
Jag vet ej vad läsaren nu tänker om
domstolens oväld och rättegångens
lagenlighet. Men Jeanne själv trodde ej därpå.
Man märker, att hon omkring sig kände
en atmosfär av illvilja och hat (Quicherat,
Apergus etc., s. 5). När hon blev
underrättad 0111 det grymma dödsstraff hon skulle
undergå, upprördes hon våldsamt i sin
jungfruliga själ och i sin kränkta själv-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>