Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J e änne d’ Ar c
känsla och utbrast gråtande: »Ack, skall
jag behandlas så fasansfullt och grymt, att
min rena och oberörda kropp, som aldrig
varit befläckad, i dag skall förtäras och
förvandlas till aska? ... O, jag vädjar till
Gud, den högste domaren, för de stora
oförrätters och skändligheters skull, som
tillfogas mig!» (Procès, d. II, s. 3—4).
Det intryck, som även hos oss utlöser
sig ur den beklämmande skildringen av
denna rättegång, särskilt ur de fakta som
här omnämnts — är det ej intrycket av
en upprörande brist på rättskänsla och
mänskligt tänkesätt?
*
Jag kommer nu till ett sista moment,
som är av mycket stor betydelse, nämligen
själva de?i föreställning, som »Sankta
Johannas» författare gjort sig om sin hjältinnas
karaktär och personlighet. Detta är
kärnpunkten i vårt ämne.
Det kan synas, att denne författare av
sina litterära antecedentia ej särskilt
bestämts att skriva den orléanska jungfruns
historia. Det är ett verkligt kraftprov som
han härmed försökt sig på. För att det
fullständigt skulle lyckats, hade det nog
behövts ett under. Men vad under
beträffar förefaller Bernhard Shaw själv ganska
skeptisk.
Det är därför också utan allt för stor
förvåning som man finner, alt han — med
tillämpning av den metod han brukar
använda närhelst han rör vid någon
framstående historisk personlighet, men denna
gång måhända ofrivilligt och i god tro —
ej höjt sig till Jeanne utan tvärtom dragit
ned henne till ett lägre plan. Skälet
därtill ligger kanske helt enkelt i den
omständigheten, att det mellan målaren och
hans modell ej fanns tillräcklig
själsfränd-skap.
Visserligen böra vi vara honom
tacksamma, oändligt tacksamma, för att han
ej såsom så många andra visat oss ett
trähelgon, utan låtit Jeanne från undrens och
legendens töckensvepta regioner stiga ned
på de mänskliga realiteternas fasta mark.
Även i ett annat avseende äro vi
skyldiga honom tacksamhet: han har ej av
Jeannes syner och röster slutit sig till
hennes intellektuella eller etiska
mindervärdighet. »De som se syner», anmärker han
mycket riktigt, Ȋro varken bedragare eller
dårar» (s. XXVIII). Och han skriver
förnuftiga ord om den värdefulla förmåga
som de fantasibegåvade äga -— och som
just är den för konstnären, diktaren, alla
skapande snillen utmärkande — att vara
»siare», att ge konkret form, med konturer
och färger, åt sina tankar, intuitioner och
ingivelser. För honom var Jeanne, för att
använda en lärd modern psykiaters uttryck,
»sund och rättskaffens» (Dr Dumas, citerad
av Anatole France, d. II s. 465).
Detta hindrar ej, att man för att få en
riktig och jag skulle vilja säga rationell
föreställning om den heroiska unga flickan
måste låta Shaws pjäs undergå en verklig
transponering, varigenom dess tonart höjes.
I syfte att klargöra detta bör problemet
här betraktas från dess mest personliga
synpunkt.
Den som i Stockholm sett Bernard
Shaws pjäs, vet att Sankta Johanna
framställes som en robust bondflicka; hon är
högröstad, hela företeelsen har någonting
karlavulet och manhaftigt eller rent av
maskulint, och samtidigt med rustningen
anlägger hon soldatens åthävor och sätt.
Man kan tänka vad man vill om denna
tolkning — talangfullt framförd av en
duktig och samvetsgrann konstnärinna —, men
erkännas måste, att det finns goda skäl
för densamma. Ty även om jag ej med
säkerhet skulle våga påstå, att den till
punkt och pricka motsvarar författarens
avsikter, synes det mig obestridligt, att den
dock följer av honom givna riktlinjer. Ja,
det torde väl vara så, eller ungefär så,
som han själv tänkt sig och velat ha sin
hjältinna.
Läser man hans företal, finner man, att
han där uttryckligen kallar Jeanne »en
okvinnlig kvinna» (s. XXXIX), vilken
fullständigt saknar »sexuell dragningskraft»
(s. XVIII), och vilken hyser för
»soldatyrket och det maskulina livet» ej blott
förkärlek, det vore för litet sagt, utan en
verklig passion, som »aldrig lämnade henne
och blev bestämmande vid hennes val av
levnadsbana» (s. XXXVI—XXXVII).
Här ha vi således bestämda uttalanden,
vilka en dramatisk artist nog ej bör driva
till ytterlighet, men bakom vilka hon dock
tryggt kan forskansa sig.
Icke desto mindre torde en dylik tolkning
gå helt och hållet på sidan om logiken och
sanningen. Ingen fransk publik skulle god
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0277.html
