Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf. Mohn
känna den. Om den irländske författarens
pjäs vunnit en obestridlig framgång i Paris,
så är det också just därför att M:me
Lud-milla Pitoeff med säker uppfattning både
av den lokala stämningen och den
historiska sanningen vågade utbyta dramatikerns
vision mot en annan. Hon lyfte upp rollen
till ett högre plan ... På vad sätt? Dels
genom att feminisera den utan att för
övrigt försvaga dess kraftiga och sunda
realism, dels genom att förandliga den,
varmed jag icke menar att hon i Jeannes
väsen särskilt framhävt det av
hallucinationer och under bestämda, utan att hon i
sin gestaltning av rollen låter komma till
synes de skatter av rikt och djupt inre liv,
som ensamt förmå göra den begriplig.
Jag vet icke vad författaren tänker om
detta upplyftande av personligheten, som
långt ifrån att menligt inverka på hans
verks enhet och konstnärliga värde snarare
ökat desamma. Men att den historiska
verkligheten kraftigt talar till dess förmån tyckes
mig höjt över allt tvivel.
Ty om någonsin en kvinna verkligen
varit kvinna -—■ detta skulle jag slutligen
gärna söka visa — så var det just Jeanne
d’Arc.
Det är sant att hon var en lantflicka.
Men varför skulle detta ord nödvändigtvis
vara liktydigt med att vederbörande är kärv
och grov? Finnes det ej förnäma damer
som man säger likna köksor — vilket
varken är artigt eller rättvist mot köksorna
— medan man stundom tycker, att den
fattiga och enkla flickan från fältet »ser
ut som en prinsessa»? Här är icke fråga
om härkomst eller samhällsställning, utan
om individuell sinnesart och inre
utveckling. Varje form av själslig, intellektuell,
konstnärlig och i synnerhet religiös kultur
förlänar den mänskliga individen en
förfining, som röjer sig i anletsuttryck, i
hållning och sätt, språk, känslor och tycken.
Det är mycket möjligt, att Jeanne, vars
far tillhörde de mera framstående männen
i sin by1, ägt detta medfödda förfinade
väsen, som kan iakttagas hos så många
andra franska bondkvinnor — och varför
ej här tillägga: även svenska. Och säkert
är, att hennes levnadsvanor och
åskådningssätt, hennes inåtvända sinnesriktning
1 Shaw själv säger uttryckligen att hon var en
»bourgeoise».
och den religiösa känslans hos henne
ovanligt tidiga uppvaknande, hennes djupa,
innerliga fromhet ingalunda tyda på en
tarvlig och plump natur utan tvärtom på en
upphöjd, fint kännande själ.
Låt oss nu lyssna — innan vi höra henne
själv — till vad de säga om henne, som
kände henne personligen och stodo henne
nära, hennes anhöriga och hennes
förtroliga vänner. Flera vittnade under
rehabiliteringsprocessen, och det finns verkligen ej
det minsta själ att tvivla på
sannfärdigheten av vad dessa vittnen intygade i detta
avseende.
Vad rent yttre egenskaper beträffar säges
hon av dessa vittnen ha varit »välskapad
och städse vid god hälsa» (Procès, d. III,
s. ioo, 219). Hennes figur, hennes röst,
hennes känslighet voro den unga flickans.1
Hon hade lätt för att rodna, och ehuru
hon modigt uthärdade kroppsliga lidanden,
reagerade hon starkt för psykisk smärta.
Sålunda kommo i Orléans engelsmännens
förolämpningar henne att gråta heta tårar.
»Det var en snäll flicka, enkel,
okonstlad och mild», berättar en förtrogen
barndomsväninna till henne, tre år yngre än
hon, som ofta delat hennes bädd. Och ett
annat vittne, en fältarbetare, tillägger, att
hon vårdade de sjuka och var givmild mot
de fattiga: »Jag vet det väl», säger han
liksom för att bekräfta sitt omdöme, »ty
jag var barn den tiden, och det var hon
som skötte mig».
Till dessa vinnande egenskaper sluter
sig en liten rörande svaghet, även den
mycket kvinnlig, ehuru den kom att strängt
bedömas av ärkebiskopen av Reims
(Procès, d. V, s. 168). Hon tyckte mycket om
vackra kläder och gladde sig med barnslig
naivitet åt sin lysande rustning och sina
dyrbara dräkter.
Som barn förde hon samma liv som byns
andra flickor, hjälpte till med hushålisbe-
1 iEn vacker flicka, lång och starkt byggd,
med rund hals, fyllig barm, leende ansikte, svart
hår, talar föga, men med lätthet, har mild och
mycket kvinnlig röst, är måttlig, kysk, from, alltid
glad, alltid livlig, beslutsam och rask, utan tvekan
och utan fruktan, men måttfull och klok, djärv
men behärskad, övande på människorna detta de
överlägsna andarnas inflytande. »1’ascendant» —
sådan var denna underbara flicka, »vallflickan>,
som lämnade sin by för att rädda konungariket
Frankrike» (Hanotaux, nyssn. arb., s. 94).
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
