- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
247

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jeanne d’Arc

styren och var så skicklig i kvinnliga
arbeten, att hon inför sina domare framhöll
just detta till sitt försvar. »Är det frågan
om att spinna och sy», sade hon med
stolthet, »fruktar jag ingen kvinna i Rouen.»

Det synes mig onödigt att återgiva några
mycket obestämda eller vantolkade samtida
yttranden, som ibland framkallat det
intrycket att hon företedde vissa fysiologiska
abnormiteter (Procès, d. III, s. 219) och
på vilka även Bernard Skaw stödjer sig
för att påstå henne sakna sexuell
dragningskraft.

Vad denna sistnämnda punkt beträffar
torde det vara nog för att reducera ett så
fantastiskt påfund till sitt rätta värde, att här
omnämna följande händelse. När Jeanne
var knappt mer än sexton eller sjutton
år, synes en ung man ha varit av en
uppfattning så rakt motsatt vår irländske
dramatikers, att han ovillkorligen ville gifta
sig med henne till och med mot hennes
vilja. Han stämde henne faktiskt också
inför domstol — dock förlorade han
lyckligtvis sin process —, därför att hon skulle
ha brutit ett förment äktenskapslöfte.

Det enda som man kan framhålla utan
risk att misstaga sig, för att visa att
Jeannes fysik ej var så beskaffad som andra
kvinnors, är att en oerhörd förmåga att
uthärda strapatser och umbäranden samt
»en underbar blygsamhetens kraft satte
henne i stånd att vistas bland soldater och
krigsfolk, liksom om hon varit höjd över
vanliga mänskliga svagheter» (Quicherat,
nyssn. arb., s. 59—60), så att hon
exempelvis kunde vapenklädd tillbringa en hel
dag i sadeln utan att stiga av eller intaga
föda (Procès, d. III, s. r 18). Det vore
väl även högst olämpligt att förväxla en
för övrigt kanske ej så klandervärd
oförmåga att väcka vissa känslor med det
mäktiga inflytandet från en upphöjd och ren
själ, som var just ett av de vackraste
dragen i hennes personlighet. »Det fanns
omkring henne», säger därom Michelet i
enkla och ädla ordalag, »även för dem,
som sågo henne på helt nära håll, en
omgärdande mur av religion och vördnad»
(nyssn. arb. d. VI, s. 180).

Ar det sant, att hon gav sig in på
krigarbanan, driven av en osund lust till det
maskulina och militära livet? Hur kommer
det sig då att, när den röst som hon bru-

kade höra — och som för henne var av
gudomligt ursprung — för första gången
befallde henne »begiva sig till Frankrike»,
hon i stället för att bli glad, som hon väl
borde ha blivit, om denna befallning
överensstämt med hennes hemliga åtrå, »betogs
av stor fruktan» och till en början gjorde
motstånd, liksom alla vilka plötsligt finna
sig ställda inför ett mycket krävande värv?
Hon svarade ju gråtande, att »hon var en
fattig flicka, som varken förstod sig på att
rida eller föra krig» (Procès, d. I, s. 52,
I53)-

Så fri var hon från alla krigiska och
grymma instinkter, att hon aldrig tålde se
blod. Hon kunde förklara för sina domare,
att hon i striden bar sin fana »för att
slippa döda någon», och stolt vittna om
sig själv: »Jag har aldrig dödat någon»
(förhöret den 27 febr.). Hon skulle helst
ha velat fylla sitt värv utan
blodsutgjutelse, och innan hon gick till anfall mot
engelsmännen, tillskrev hon dem helt naivt
för att uppmana dem att draga sina färde
och återvända till sitt land, lovande dem,
om de lydde, att »visa dem
misskundsam-het» (Procès, d. V, s. 96). Mer än en
gång grät hon på slagfältet vid åsynen av
de döda och sårade, och en dag steg hon
av hästen för att hjälpa en halvt
ihjälslagen fånge, lyfte upp hans huvud, tröstade
honom och tog emot hans sista suck
(vittnesmål av hennes page Louis de Contes).

Sådana voro de känslor, med vilka hon
ägnade sig åt soldatyrket, detta yrke i
vilket »Sankta Johannas» författare påstår att
hon varit »förälskad», men som hon
upptog blott av pliktkänsla, för att lyda den
befallning, som hon ansåg komma från
Gud. Äro de i detta hänseende ej mycket
betecknande, de ord som hon uttalade
efter Karl VII:s kröning, en dag då hon
red mellan sin vapenbroder Dunois och
ärkebiskopen av Reims: »Om det ändock
behagade Gud, min skapare, att jag sluppe
gå längre utan finge nedlägga vapnen! Då
skulle jag vända åter till min hemort för
att tjäna min far och min mor, vakta
deras får tillsammans med min syster och
mina bröder, vilka skulle bli så glada att
få återse mig!» (Procès, d. III. s. 15).

Återstår frågan om mansdräkten. Den
spelade en framträdande roll under
rättegången. Att hon burit mansdräkt var en

247

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free