Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
gående i en nunnas syner och gudomliga
uppenbarelser, den är den första djupt
mänskliga kärlek om vilken vår litteratur
har att berätta genom den ene av dess
huvudpersoner. Biografien är vårt första
bevarade dokument om en svensk mans
drömmar och längtan, hopp och kärlek i
den tunga och dystra värld, som
medeltidens kristna tro och åskådning bildade,
vars mörker endast lystes av otaliga
unders ljus och uppenbarelser. Det
märkliga är, att denna vår enda bevarade
legend från denna tid, där en
författarpersonlighet kommer oss till mötes,
påverkats av dåvarande litterära
strömningar i Europa.
Denna helgonlegend är icke blott ett
av de första och bäst bevarade alstren
av det inflytande som genomströmmar
dominikanerorden, utan den är även
delvis av samma konsistens som den så
kallade Bolognadiktningen, vars första
representant är Guido Guinizelli och vars
största namn är Dante Aligheri. Schück,
som delvis är av annan mening om detta
inflytande, säger: »Man kan icke
undgå att känna sig slagen av den likhet
som — trots de många och stora
olikheterna •—- finnes mellan denna erotik
och den som möter oss i den diktning,
vilken under Petrus de Dacias sista år
utbildades i Bologna, il dolce stil’nuovo,
och som sedermera hos Dante, i Vita
nuova och Divina Comedia, nådde sin
högsta fulländning. De italienska
skalderna kände naturligtvis icke till Petrus de
Dacia, och han, som för övrigt var äldre
än flertalet av dem, lika litet till dem.
Likheten beror därpå, att både Petrus
de Dacia och hans italienska samtida
påverkats av den inom dominikanerorden
utbildade platonismen och tillämpat denna
på ett kärleksförhållande, som — hur
eteriskt och osinnligt det än var — dock
i någon mån var av jordisk art.»
Utom av dominikansk mystik har
såväl denna Bolognadiktning som Petrus
de Dacias helgonbiografi påverkats av
fransk riddarpoesi, contes dévots och
vaganternas latinska diktning.
Olikheterna bero på den skilda jordmån, ur
vilken de växt fram, på olika
levnadsförhållanden och på olika nationell
mognad. Hos italienarna med deras
gamla kultur och litterära traditioner
taga dessa strömningar sig uttryck i en
ny och rik diktning, som spirar just ur
Bologna-universitetets mark; hos oss åter
med vår först då uppväxande, i ett
ogästvänligt klimat sig utvecklande litteratur
i en svärmisk helgonlegend. Att vi
endast äga ett dylikt arbete i behåll
behöver därvidlag intet betyda. Tidens
förödande framfart i våra klosterbibliotek,
framförallt under reformationen, gör att
vi ej veta vad som verkligen funnits
av dylika verk. Det vi ännu äga kvar
eller äga kunskap om är blott en
försvinnande bråkdel av vad vi en gång
ägt. Det är endast särskilt lyckliga
omständigheter vi ha att tacka för att
Petrus de Dacias helgonlegend finnes
kvar.
Bolognadiktningens män voro lärda.
Även Petrus de Dacia var en bildad
man. En granskning av de författare,
han omnämner eller visar sig vara
beroende av, ger vid handen att hans
bildning var verkligt internationell och
ungefär av samma beskaffenhet som hos
dominikanerordens lärda och begåvade män
överallt i Europa. Utom Aristoteles och
Vergilius, som ju tillhörde den mera
vanliga bildningen, möta oss Dionysius
Areopagita, Boethius, Johannes
Damas-cenus, Augustinus, Bernhard av
Clairvaux, Richard av S. Victor, Ptolemeus,
Hieronymus och Scotus Erigena. Det är
huvudsakligast mystiker, och en
uppmärksam läsare märker snart, att det
icke endast är för lärdomens egen skull
Petrus de Dacia studerat dessa mysti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
