Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två dikter. Av Erik Blomberg - Hjärtat - Detta är icke jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av ERIK BLOMBERG
Hjärtat
Hjärta, hjärta, som ropar
djupt i mitt bröst,
ingen hör hur du ropar
med bruten röst.
Varför fick smärtan ympa
sitt blod i ditt,
tills du ej mer kan krympa
och vidgas fritt?
Smärtan är Gud, som straffar
dem som för djupt vill nå,
spräng dina slitna klaffar,
sluta att slå!
Sluta, sluta att kvida,
hjärta som aldrig kväves,
allt, allt skall du lida
och allt förgäves!
Detta är icke jag
Detta är icke jag,
det är en annan,
Ve mig! hans slappa drag,
Ve mig! den tomma pannan.
Huvud, som förr var mitt,
det enda som Gud mig givit
att lyfta och bära fritt
— dig har jag övergivit.
Fylld av min eld du var,
min eld förbrunnen,
askgråa spår finns kvar
kring ögat och munnen.
Slocknad är blickens låga,
brutet är munnens trots,
endast en skamsen plåga
vittnar att du förråtts.
Huvud, som ljuset nådde
högt över jordens smuts,
dig jag förrådde,
du som var Guds.
Dig har jag fegt förött,
heliga boning,
bort blev till straff jag stött
utan försköning.
Svindlande djupt jag föll,
svept i en flamma,
och när till sist jag höll,
var jag ej mer densamma.
Krossad och stum jag låg
mellan de öde stupen,
under mig dödens våg
klingar ur djupen.
Liksom en fågelkropp,
störtad från klippans näste,
strävar jag blint dit opp,
utan att finna fäste.
O denna branta klyfta,
denna brusande älv!
jag måste, jag måste lyfta
ur mörkret mig själv.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
