Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Indisk historia
Utan stor överdrift kan man säga att
Indiens historia är historien om dess
invasioner, —• invasioner såväl från bergen i
norr, vilket får anses vara det normala,
som under senare århundraden från havet;
någon självständighet har landet i sin
helhet fått åtnjuta endast under relativt
mycket korta perioder. Indien liknar ett antikt
Italien utan något Rom, klämt mellan
galler och germaner å ena sidan, hellenska
och puniska kolonister och handelsmän å
den andra. Det hela tar för oss sin
början med den ariska invandringen, en
betydelsefull och dunkel epok; de lärda treva
bland gissningar vid försöken att fastställa
dess tidpunkt. Ungefär 2000 f. K., säga
några; andra komma med mera fantastiska
tal, baserade på astronomiska kalkyler.
Dessa invandrare lade till en början under
sig Indusdalen och trängde sedan efterhand
fram åt söder och öster under strider med
Trubbnosarna, som de i sina sånger
benämna urinvånarna. Om dessa tiders
kulturhistoria vet man tack vare
Vedalitteraturen en del besked; men om dess
politiska historia äro upplysningarna desto
färre. Man förefaller ha levat ett
bullersamt och spatiöst hjälteliv och att ha haft
sin glädje i krig och boskapsskötsel, poesi
och hasardspel; man dyrkade starka och
jovialiska gudar med fallenhet för svalg
och dryckenskap, vilka först längre fram
i tiden av ett fördystrat folklynne kommo
att omskapas till brahminteologiens
asketiska och spetsfundiga figurer. De skeden
som närmast följa ha för oss enbart
religiös och filosofisk karaktär; det indiska
samhällets etiska och sociala särdrag
utformas småningom av präster och
småkonungar, och halvt mytiska profeter uppleva
de Himalayaliknande världstankar som
bevarats i Upanishaderna. Hela Nordindien
underkuvas efter hand, den politiska
tyngdpunkten lottas allt längre österut, och en
mängd olika erövrarklaner etablera sig i
småriken längs Gangesdalen. Mahabharata,
Indiens oformliga nationalepos, äger som
röd tråd en skildring av striderna mellan
två av dessa klaner men handlar med för-
kanske fortfarande i Vincent Smiths verk (History
of India och Early History of India), böcker som
äro både lärda och läsbara. Ett jätteverk av många
specialister, Cambridge History of India, har för
någon tid sedan påbörjats, varav ännu endast
första bandet — av sex — utkommit.
Charpentier översikt är den första fullständiga på svenska.
kärlek om allt möjligt annat; dess
historiska tillförlitlighet anses inte stor.
Politiska förhållanden ännu längre österut,
bortåt Bengalen, i det sjätte förkristna
århundradet, belysas i någon mån av de
buddhistiska och jainistiska skrifterna; riken
med frodiga och bukoliskt klingande namn
— Magadha, Kosala, Malla — skymta där
fram såsom skådeplats för Buddhas och
Mahaviras vandringar; och dessa filosofers
beskyddare, konung Bimbisara av Magadha,
förefaller patriarkalisk som en annan Roi
d’Yvetot. Denna atmosfär av frid är dock
sannolikt endast ett bedrägligt sken,
framkallat av buddhistiska associationer, ty efter
kort tid börja dessa riken förtära varandra,
och något århundrade efter Buddha
behärskas större delen av Gangeslandet av ett
enligt buddhistisk framställning synnerligen
ondskefullt och förkommet härskarhus,
kallat Nandadynastin, som styr med
järnspira.
Plötsligt sker någonting i denna värld
av skuggor. Töcknen lyftas för ett
ögonblick ; över bergen i nordväst faller klart
dagsljus; hålvägar eka av tramp från
makedoniska syntagmer, — och Alexander dyker
upp, skuggande med handen över ögonen
om månne inte världens gräns snart är
nådd. Detta är det första säkra datum
i Indiens historia. Pendjabs furstar surra
argt fram med vagnar och elefanter; en
stund slår han muntert omkring sig bland
getingsvärmen, tillintetgör i drabbning den
beslutsamme konung Poros och börjar
därpå rycka fram mot Ganges, ivrig att få tag
på det stora Nandariket varom han hört
rykten; men hans tröttkörda gardister, hans
vieux grognards under Krateros och
Polys-perchon, göra svärjande halt vid
Hypha-sis, modstulna av tropiska störtregn och
av parasanger som aldrig vilja taga något
slut. Så underhållande det än kan vara för
Alexandrar och Napoleoner att erövra
världen, blir det givetvis i längden ändå
enformigt för deras infanteri. Sorgsen
bygger han gränsaltaren vid floden och vänder
om, tvungen att inskränka sig till
erövringen av Indusdalen och utan att låta sig
tröstas av sina geografers åsikt att han
dock framträngt längre än till och med
Herkules och Dionysos. Kort tid efter hans
död försökte den företagsammaste bland
diadocherna, Seleukos Nikator, ett nytt
infall men slogs tillbaka; han bytte då
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
